Jag skulle vilja skriva om den senaste tidens många terrordåd, både nära och fjärran. Men det kommer inga ord. De fastnar liksom i halsen på mig och vill inte komma ut. Allt för många känslor ligger i vägen, som en propp, och jag vet varken in eller ut. Jag sliter med tangeterna men de vill inte lyda mig. Så jag försöker skriva om något annat istället.
Jag försöker ge mig på den senaste tidens ökade anmälningar av ofredande mot kvinnor på festivaler och konserter. Jag hör från vänner och bekanta att problemet är långt ifrån nytt, det finns de som antyder att även under det glada 1970-talet, som annars brukar hyllas som kvinnornas frihetstid, var den här typen av trakasserier och tafsande, för att inte tala om våldtäkter, inte alls ovanliga.
Men även här infinner sig en seghet, ett mentalt motstånd som jag inte begriper. Det borde inte vara svårt. Antingen är man överens om att det ska tafsas och sexas, eller så är man inte överens och då ger man fan i det.
RFSL i Skellefteå blev under Trästock utsatt för skadegörelse på sin lokal, det målades skitord på väggen. I mina ögon inget annat än en attack mot organisationen och deras medlemmar, och i förlängningen även mot oss andra.
För visst är det förtvivlat märkligt att vi i Sverige idag, 2016, ska måsta diskutera och lägga oss i vem folk vill älska. Hur kan det vara möjligt att det är ett problem?
Så länge jag inte är en av parterna i akten som sådan så har jag ingen som helst anledning att besväras över när, var, hur varför eller vem min granne ligger med. Okej då, kanske var eftersom jag förmodligen vill grilla min fredagskotlett ifred, men ni fattar, för ni är ju smarta.
För det är ju inte det att det är svårt, att låta folk få älska fritt. Även våra grannar.
Torbjörn Häggmark
Antingen är man överens om tafs och sex, eller så inte. Och då ger man fani det.