”Stör jag dig nu?”. Kollegan har av någon outgrundlig anledning flyttat sig och datorn så långt ut på skrivbordet han bara kan och för att kunna titta ut genom fönstret för att se om det regnar måste jag hänga mig över både honom och datorn. Det är då jag skämtsamt ställer frågan och får svaret som jag inte riktigt är beredd på.
Han säger vänligt att ja, lite stör jag nog, men framför allt har jag kommit lite för nära. Innanför hans egna privata sfär. Jag är inne i hans bubbla helt enkelt. ”Min gräns är 30 centimeter längre än alla andras och din, Eli, är 20 centimeter kortare”.
Det finns inget anklagande i rösten, det är bara ett konstaterande, och även om det garanterat varit så under alla åren vi känt varandra så är det först nu det uttalas och plötsligt skiljer det en halvmeter mellan våra komfortzoner.
Alla har vi en osynlig gräns som vi helst inte vill släppa in någon i. Jag har aldrig tänkt på det själv, men kanske är det så att min inte är så tight, att jag oftast kan ha människor alldeles intill mig utan att jag upplever det som obehagligt. Det är en ganska bra egenskap för egen del, men kan nog vara en nackdel i mitt samspel med andra. Jag kan lätt passera osynliga gränser eftersom att de inte alls finns där för mig. Jag har inget emot att möta en bekant med en kram medan andra kan finna det obekvämt att krama människor de känt och gillat hela livet.
De efterföljande dagarna tar jag ett litet steg bakåt när jag pratar med honom. Inte för min skull, utan för hans. Han ska inte behöva ha någon som kommer innanför hans gräns – om det nu inte är så att jag är i riktigt stort behov av att veta om det regnar eller inte. Jag sitter ju själv så långt ifrån alla fönster.
Jag är inne i hans bubbla helt enkelt.