Varje film har ett soundtrack och ganska ofta så har mitt liv det också. Vårens soundtrack står Joel Alme och hans album ”Flyktligan” för. I låten ”Backa tiden” handlar det om att göra just det och även om jag vet att man inte kan vrida tiden tillbaka och förändra skeenden och ting, så kan man ju åtminstone drömma om den möjligheten.
Kanske skulle jag i så fall backa tiden till gymnasiet och välja spanska istället för att vara ”smart” och fortsätta läsa tyska. Tre gånger de senaste fyra åren har jag nämligen besökt länder med spanska som huvudspråk och meningen ”Jag heter Elisabeth och är 13 år” kommer man inte långt på kan jag säga. Speciellt inte då den är en stor fet lögn.
Och när jag ändå är tillbaka i 20-årsåldern skulle jag nog ha backpackat jorden runt för pengarna jag tjänade inom äldreomsorgen. Det hade varit en upplevelse jag kunnat leva på tills jag själv hamnar där på hemmet.
För en kort stund skulle jag definitivt återvända till den där dagen då jag backade upp företagsbilen ur Norrans vänstra garageutfart och körde på en annan bil. Än i dag, tio år senare, ger det mig hjärtklappning varje gång jag måste använda just den porten. Och jag skulle vilja stanna betydligt längre i 2008–2009 då varje dag på jobbet var som en rolig och välbesökt fest och då nätterna bara var en transportsträcka innan det hela kunde börja om igen.
Jag skulle ha köpt den där dyra orange kepsen i Köpenhamn som jag saknar minst 20 gånger varje sommar och jag skulle absolut ha fixat biljett till Hellströms Ullevispelning innan det var försent.
Men problemet med att backa tiden är ju inte bara att det inte går, det skulle också ske på bekostnad av något annat och det vill jag inte. Så jag nöjer mig med att backa tiden en halvtimme, så att jag kan höra vårens soundtrack från början igen.