Bara tanken får mig att må fruktansvärt dåligt. På fler än ett plan. Ja, egentligen på hur många plan som helst. Det är ett väldigt litet problem om man jämför med alla andra hemskheter som finns i världen. Men på mina, typ 900, kvadratmeter på Morön så är det faktiskt ett riktigt stort problem.
Så nu delar jag tyvärr med mig av detta problem, och hoppas att någon snäll person hör av sig och kommer med den bästa lösningen.
Det handlar om syrener. I min värld kanske den finaste blomman i buske som finns. Den är vacker, den luktar otroligt gott och den ger ett fantastiskt hemtrevligt intryck som kan få mig att tro att jag bor mitt i en av Astrid Lindgrens böcker. Tänk er Astrid uttala ordet "syrenberså" och ni förstår vad jag menar.
Problemet är att syrenerna på baksidan nu är större än störst. De håller mer eller mindre på att ta över hela Morön, eller i alla fall friggeboden på baksidan. De hotar också planket på baksidan som börjat bågna. Den måste helt enkelt dö.
Nu är frågan: vad ska jag göra?
Först och främst så måste jag övertala mig själv att den faktiskt måste bort. Trots att det är min favoritblomma i buske. Bara det gör ju ont. För den är ju fin och luktar gott. Men det tror jag att jag överlever.
Om jag tar bort den så kommer det dessutom att bli en baksida som inte alls blir lika fin som den är nu. Det blir bara en massa pinnar som sticker upp. Men det kan jag nog också ta, det sägs att det växer upp igen.
Sedan är det problemet att få bort den. Det finns det tydligen två vägar att gå enligt expertisen på Google. Antingen så delar man upp det i tre delar, en tredjedel varje år, eller så tar man helt enkelt bort "skiten".
Jag gillar den första idén bättre. Så under sensommaren har jag gallrat lite, för att friggeboden ska överleva. Då insåg jag hur stort detta projekt var. Den lilla gallringen innebar ett fullsmockat släp som gick till Degermyran. Det tog sin lilla tid och då hade jag kapat bort ungefär en tusendel av syrenen.
Mina grannar har samma problem och lika stora syrenbuskar som också ska bort. Jag tror inte ni kan förstå omfattningen av detta projekt för vår lilla del av världen.
Det känns som att flytta ett berg, eller i alla fall att flytta en stad som typ Kiruna.
Jag kämpar för att inte tänka på det här. Men någonstans så kryper det här projektet runt i huvudet och dyker upp när jag för en gång skull får harmoni.
Jag mår dåligt över det här. Den senaste lösningen på problemet är att flytta fram det till nästa år, men klarar jag verkligen att ha den här saken hängande över mig under en hel vinter? Och är det verkligen en lösning?
Tveksamt. Jag kommer snart att kalla till krismöte bland grannarna och har du en lösning på detta, och vill delta i ett krismöte, så hör av dig, jag lovar att jag bjuder på kaffe.
Sagolikt