I flera veckor hade jag väntat på den där dagen. Varje gång jag tänkte på det så fick jag en klump i magen av nervositet samtidigt som jag blev glad. Tänk om jag ändå skulle komma in på den där utbildningen.
När dagen väl kom så kollade jag min mejl så fort jag vaknade. Nej, inget svar. Än. Och så fortsatte det hela förmiddagen. Var tionde minut kollade jag. När det till slut blev dags för lunch så hade min nervositet dränerat mig på alla krafter så jag kunde lika gärna ha gått och lagt mig. Men det gick inte. Tio minuter i två kom mejlet.
Jag öppnade det och började ivrigt att läsa, men ju längre jag kom i texten desto saktare gick det. De sa nej. Jag hade inte kommit in. Den där klumpen som tidigare funnits växte sig än större och jag grät. Jag grät för att jag inte hade lyckats. Jag hade inte tagit mig in där jag ville.
Livet gick vidare och några veckor senare var det dags igen. Intagningsbeskeden för de andra universitetsutbildningarna skulle komma och men det var ingenting jag brydde mig om. Jag hade ju ändå sumpat min dröm.
Men när mejlet kom så läste jag ändå och jag blev chockad. Jag hade kommit in på en annan utbildning. En utbildning jag aldrig trott jag skulle ta mig in på och nu stod det helt plötsligt att jag hade blivit antagen.
Jag ville inte gå där till en början. Det var ju inte min dröm. Men efter att ha funderat ett tag så blev det mer och mer självklart. Det är ju det här jag borde gå. Här får jag chansen att göra det jag drömt om och lite till, hur dåligt kan det egentligen vara? Och vad har jag att förlora på det?
Jag insåg att det inte var så mycket. Jag skulle bara få erfarenheter. Jag skulle flytta hemifrån, få nya vänner och lära mig massor med nya saker. Jag hade absolut ingenting att förlora på det och nu så här i efterhand är jag glad. Otroligt glad. För även om mina drömmar har kommit och gått så har jag trots allt fått ta vara på några av dem och samtidigt fått många, många fler.
Jag grät för att jag inte hade lyckats. Jag hade inte tagit mig in där jag ville.
