Ingen tycker väl att det är speciellt kul att ligga på sjukhus eller att som anhörig vistas där under lång tid – i mitt fall har det varit på grund av ett sjukt barn.
Men då man sällan har något val måste man efter mycket ångest, ibland ilska och extrem tristess acceptera situationen och försöka hitta ljusglimtarna – för att undvika att gripas av plötslig galenskap eller bryta ihop.
För den som har dåligt tålamod kan det vara karaktärsdanande att tvingas göra det man gör mest på ett sjukhus – det vill säga vänta. Vänta på svar, vänta på besked, vänta på att få hjälp.
Nog för att personalen generellt är oerhört serviceminded, en del på gränsen till självutplånande, innebär det inte att de kommer springande så fort man trycker på den röda larmknappen. Om man inte trycker en extra gång, då kommer alla rusande, men det känns ju inte rätt att nyttja den möjligheten för att få berätta att blöjorna har tagit slut.
För de har, har man ju förstått, en extremt pressad situation. Så när man zappat igenom de få kanalerna på tv:n, surfat runt lite på mobilen och läst de gamla exemplaren av Damernas värld eller Hus och hem återstår oftast att ligga och stirra i taket, lystra till droppmaskinen och beundra den sneda urblekta tavlan på en av väggarna i rummet.
En vistelse inom sjukhusväggarna är förstås också lärorikt. Efter att ha tillbringat månader på IVA- och vårdavdelningar runt om i landet, som sysslar med olika organ får man en rätt gedigen utbildning på köpet.
Inte bara i humanfysiologi kring organens samspel och livsnödvändiga substanser. Med handen på hjärtat tror jag att jag i nödfall skulle kunna sätta en nål, sköta en respirator eller de där ständigt pipande droppmaskinerna och hålla koll på vätskebalansen. Kan vara bra om man tänker sig att växla karriär.
En annan fördel är att man även får tillfälle att besöka nya orter. Och är man anhörig får man ibland lite luft och kan turista några timmar för att få ett avbrott.
Sjukhusen i sig lär man sig ganska snabbt hitta i och det finns sällan så mycket spännande att uppleva där. Då är det viktigt med trevliga omgivningar och affärer eller besöksmål på nära avstånd. Vid flera av de stora sjukhusen finns just det.
Även om aptiten sällan är på topp, kan en god måltid ge någon stunds lindring i eländet. Sällan hittar man en sådan måltid i lasarettens eget utbud av luncher och middagar som oftast består av murrig husmanskost, eller i de automater som ibland finns utplacerade.
Har man riktigt tur finns det en bra kiosk eller ett bra matställe, som drivs på entreprenad i lokalerna eller nära sjukhusområdet. Där blir man lätt stammis.
Men dessa ljusglimtar till trots är det inget som håller en kvar i onödan. För behöver man egentligen inte stanna så vill man ju helst inte vara där en minut extra. Även om läkarna gärna ser att man stannar en natt extra för säkerhets skull.
Även om aptiten sällan är på topp, kan en god måltid ge någon stunds lindring i eländet.
