I helgen firade Trästockfestivalen 25 år och jag måste säga att jag blev lite nostalgisk. Jag tänkte tillbaka på alla de hundratals timmar som jag tillbringat där och på de år då jag varit där från tidig eftermiddag till sen natt.
Jag har varit där både i jobbet och privat och här är några av mina bästa minnen över saker som utspelat sig på Nordanå under tredje helgen i juli.
Upptäckterna:Att ”hitta” en artist eller ett band man inte hört förut är bland det bästa jag vet. Glesbygd'n, Maia Hirasawa, Oliver Bohman, Britta Persson och Selma & Gustaf är några av alla dem som jag haft glädjen att upptäcka på Trästock.
Första mötet:Min första sommar på Norran fick jag uppdraget att göra det klassiska tältbyggarreportaget. Det var inte så många på plats så jag gick fram till den enda killen jag såg. Han hette Per och jag fick inte bara min intervju, jag fick också många motfrågor och ett fåtal år senare hade jag i tältkillen också fått en kollega och en riktig vän.
2011:Vädret var magiskt, många lokala band hade återuppstått för en dag och för första gången hade jag fått med mig min kompis Hanna. Jag ville ge henne den optimala upplevelsen och hade därför gjort ett schema med alla akter vi skulle se. Säkert!, Sahara Hotnights och Kapten Röd var hur bra som helst, Garp gladde i den stekheta Hallen och det var obegripligt sorgligt när Lisa Miskovsky bad alla förena sig en tyst minut för alla dem som dagen innan mist sina liv i Oslo och på Utöya.
Hyllningen:Love Antell var lyrisk när han som frontman för Florence Valentin besökte festivalen 2009. Han sa att hans hemkommun Stockholm aldrig skulle ha satsat på en festival för och av ungdomar och avslutade med de här orden: ”Trästock är inte bara utan åldersgräns, det är också gratis. Det är fan värt nåt. Tack så grymt mycket för att vi får vara med på den här festivalen”.
Jag lånar hans ord och instämmer i hyllningen.
Garp gladde i den stekheta Hallen.