Okej, så här var det. Vi hade tagit Albin 25:an på en liten kvällstur för att visa upp skärgården utanför Skelleftehamn för några vänner från Stockholm.
Vi hade precis lämnat Gåsören när en person från sällskapet undrade hur långt ut man var tvungen att köra för att komma utomskärs, varpå jag svarade något i stil med ”typ ingenting, vi är ju som redan där”.
Jag tog ett enväldigt beslut att visa precis hur nära vi faktiskt var.
La om kursen och puttrade på mot Bredskärviken, svängde runt Norrskär och ut mot Norrskärsgrundet.
”Där borta är Finland”, säger jag och pekar mot horisonten. Trots att det är vindstilla rullar tunga dyningar in från havet. Plötsligt blir vi omkörda av en kraftig utombordare och jag uppmanar samtliga passagerare att hålla i sig när svallvågorna närmar sig.
”Ja, den är ju lite känslig i sjö”, säger jag.
”Varför är vi så långt ut då?” frågar en passagerare.
Eftersom jag tycker mig notera en viss nervositet i passagerarens röst väljer jag att vända hem igen. Jag knäpper ihop småfingrarna och tackar gud att jag inte berättade för dem att tidigare versioner av samma båtmodell inte bara vara känslig i sjö, utan även känd för att välta i tid och otid.
Vi svänger in mellan Norrskärsgrundet och Norrskär, förbi Gråsidan och Nygrundet och tillbaka till Gåsören igen. Eftersom jag vill tillbaka till Kurjan så snabbt som möjligt tar jag ytterligare ett enväldigt beslut. Båten har tidigare gått genom Kejsar Ludvigs kanal mellan Rönnskär och fastlandet, så jag vet att det går, även om jag aldrig själv kört där.
Väl där tar jag ut svängen ordentligt eftersom jag tycks minnas att det ska finnas något man kan råka köra på i …
Skreeeeeeeeeee-skreeee-skreeee
… och plötsligt var vi uppe på, och strax därefter även över, den mytomspunna bumlingen i kanalen.
Några dagar senare berättar om skandalen för en familjevän.
”Var hände det?”
”I Kejsar Ludvigs kanal."
”Jaja, norra utloppet, mot Rönnskär? Ja, vem har inte varit uppe på den stenen.”
Han fortsätter att rada upp alla våra gemensamma bekanta vars propellrar gått förlorade efter en dust med den där nedrans bumlingen.
Alltså ursäkta mig. Nu är jag visserligen en novis till sjöss, men om det är så fruktansvärt vanligt att kör in i, upp på eller över den där stenen, visst kan man väl då märka ut den?
Eller är det typ som att … fuska, på något sätt?