Jag älskar sten. Det är mitt favoritmaterial, så anrikt och beständigt. Som min pappa brukar säga: "Min son, har du någonsin tänkt på hur gammal en sten kan bli?".
Den drygaste aspekten med stenprojekt är införskaffandet av själva varan. Därför gäller det att passa på när tillfälle väl ges.
De förra ägarna till vårt hus (alltså mina föräldrar) lämnade tacksamt nog rätt mycket olika stensorter. Ölandssten, vanlig gatsten och meterlånga kantstenar i ljus granit. Sedan har vi samlat själva också. Små, runda stenar, ett par skopor fyllmassa och lite sprängsten från krigstidens skyddsrum på Hamnberget, som nu börjat rulla (eller rullats?) ner mot lekparken.
Men mycket vill ha mer, så det är väl inte så konstigt att jag blir överlycklig när en försäljare på en köp- och säljgrupp hör av sig och berättar att 18 av de 21 huggna granitblock som jag hade lagt bud på kvällen innan fortfarande fanns kvar – budvinnaren ville tydligen bara ha tre och hade betalat dyrt för dessa. De resterande 18 kunde jag få billigt.
En varningsklocka borde ha ringt. Vem köper 21 stenar, men nöjer sig med att hämta tre?
”Om du vill kan du få komma och titta på stenarna innan du bestämmer dig”, sa försäljaren.
”Behövs inte. Jag tar dem”, svarar jag.
Hemma på gården står ju trotjänaren, en BM 218, som jag förvisso inte kan köra, men jag känner traktorns ägare väl.
”Du pappa, jag har köpt lite sten i Ursviken. Nä, det är bara 18 stenar så det tar nog bara någon timma”.
Dagen därpå hämtar pappa traktorn och vi möter upp i Ursviken. Det var länge sedan jag såg min far så modstulen. Med uppgiven blick inspekterade han de 18 enorma klippblock som jag hade för avsikt att frakta hem.
”De här stenarna är jättestora … jag rymmer ju bara en per vända och det tar en halvtimma enkel väg. Det är 18 timmar det … jag blir ju här hela helgen.”
Nu blev det inte så. Vi kontaktade grannens brorsa som hade möjlighet att komma förbi med sin lastbil och dumpa dem hemma hos oss. Snabbt avklarat, men det kommer stå mig dyrt – inte minst hos den uppgivna traktorföraren.
Så har jag lärt mig att inte köpa stenen i säcken? Att kanske inspektera varan innan jag tackar ja?
Ett par veckor efter fadäsen i Ursviken undrar en fjärde granne om vi ville ha några stora bumlingar. ”Ja tack”, svarade vi såklart, ”vi är inte hemma, men lämna dem under klippan”. När vi kommer hem möts vi av en stenhög av guds nåde – några av bumlingarna är så stora att de knappt ryms i en traktorskopa - och mitt förtroendekapital hos en viss BM 218-ägare är redan på en historisk lägstanivå.