I går tuffade vi upp efter älven med vår trogna (om ännu ej döpta) Albin 25:a. Halvvägs uppströms passerade vi platsen där Scharins en gång låg.
– Sjukt att det bara stod där förut, säger en av mina medpassagerare.
– Så sjukt, svarar jag.
Och det var verkligen sjukt.
I våras kikade jag och min hustru (och typ resten av världen) på HBO:s adaption av Margaret Atwoods 80-talsfräsare ”A Handmaid’s Tale”, eller Tjänarinnans berättelse, som boken heter på svenska.
I serien fanns främst en detalj som var svår att svälja. Tiden det tog för normala USA (nåväl) att förvandlas till det auktoritära och teokratiska Gilead var inte mer än tio år. Och på dessa tio år hade en helt ny kultur växt fram med idiom, symboler och ritualer. Orimligt tyckte jag – även om man lägger det sida vid sida med nazismens snabba framfart som också översvämmade ett befintligt samhälle med diverse fraser, symboler och ritualer.
Det har känts orimligt tills den där båtfärden. För när vi passerade den karga ödemarken som en gång var Scharins kolliderade min uppväxt med min samtid. Och helt plötsligt kändes min barndom inte längre som min, utan en avlägsen förfaders. Då ska ni även veta att jag var en väldigt töntig tonåring. Och töntig vid millenieskiftet var inte coolt. Det var bara pinsamt.
Om vi lägger åt sidan alla tusentals kränkande – om än kreativa – tillmälen som man vadade i under barn-domen, och istället bara fokuserar på den uppsjö av obehörigt tillträde som typ var accepterat för 15 år sedan. Håll till godo:
Utforska Scharins innandöme med en skakig ficklampa. Osannolikt. Smyga strandkanten in till Rönnskär för att se om man kan hitta något guld. Osannolikt. Virra omkring på Skellefteå hamn och kolla in i magasinen. Osannolikt. Njuta av utsikten på taket av vattentornet på Kallholmen. Osannolikt. Hoppa från blå huset på Ciporex. Osannolikt. Äta korvmacka på lokstallet i Skelleftehamn. Osannolikt. Slåss med svärd på sågens ruiner i Örviken. Osannolikt. Strosa omkring i de episka hangarerna utanför Bure AB. Osannolikt.
Och allt detta är ju bara det som fanns inom moppeavstånd från Kallholmen.
I våras kom ytterligare en. Hela bangården i Skelleftehamn är numera inramad av ett stängsel. Även om jag själv aldrig behövt gena över rälsen mellan Södra Hamngatan och Skelleftehamnsleden så känns det tokigt att möjligheten funnits ända fram till 2017.
Väl tillbaka i Skellefteälven tuffar namnlösa Albin 25 vidare och låter Scharins vila i frid. Jag funderar över vilka ”typ accepterade” aktiviteter som mina barn kommer göra när de blir tonåringar, som 15 år senare kommer anses osannolika.
Eller är det bara så att jag då var ung och nu är äldre? Uppriktigt fundersam.