Blodet rusar till huvudet – jag har ju alldeles just hämtat bilskrället från mekanikern, då den för tredje gången i år behövde lagas.
I ett ögonblick av tappad fattning släpper jag växelspaken, slänger upp armarna i luften och vänder mig till min hustru.
– Jaha, tillbaka till bilmekanikern då, säger jag och suckar.
Min hustru tittar tillbaka på mig med ögon som sedan länge förlorat den sista gnistan hopp. Hon är less på att vara den enda i hushållet som kollar oljan och så vidare.
Men usch. Jag hatar bilar. Klarar inte av dem. Urk. Likt det mesta av allt världens hat grundar det sig så klart i en rädsla i det man inte förstår. För jag fattar verkligen ingenting när det kommer till bilar.
Fordon – speciellt de med sådana där förbenade förbränningsmotorer - är så komplexa. Och till råga på allt har alla komponenter namn som är på tok för krångliga.
Men med alla dessa fullt godtagbara bakomliggande motiv till trots – det är fruktansvärt pinsamt att inte kunna ta hand om sitt fortskaffningsmedel.
För saken är den att maskiner i händerna på de som inte respekterar dem vittrar sönder.
Så på senaste har jag övervägt att uppdatera min känslomässiga inställning till bilar (paus för inledande förvåning och uppföljande applåder).
Märket på vår bil kan jag tyvärr inte nämna, men jag kan avslöja att det är ett svenskt märke och det är inte en Volvo.
En vän förklarade att det här med bilar egentligen inte är så svårt.
– Bilen startar inte. Låter det när du vrider om nyckeln? Om det inte låter är det batteriet eller startmotorn. Om det låter, men den ändå inte startar, då är det bränslepumpen eller generatorn, sa hon.
Detta blev en uppenbarelse av Sherlock Holmska proportioner. Man kan alltså resonerasig ut ur bilknipa.
Tillbaka till växelspaken. Om den inte går upp kan det bero på att hela skiten är trasig eller att något ligger i vägen.
Plötsligt faller polletten ner. Den lilla gummimattan som ligger framför växelspaken är borta. Avsaknaden av den har exponerat ett litet hål till bilens inre. Av gammal vana slänger jag ändå husnyckeln där. Men nu är den borta.
Efter att ha lirkat bort plasthöljet runt spaken ser jag en förrymd och fastkilad husnyckel. Försöker mitt allra hårdaste att se lite nonchalant ut när jag plockar ut nyckeln. Har ju en hustrus respekt att vinna.
– MEN SERIÖST! SÅG DU? JAG ÄR JU EN BILMEKANIKER NU!
