USA är ett fantastiskt land. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är, men det är något som vi saknar i Sverige.
Alla människor vi träffat har haft sådan kontroll över sin livshistoria och kan presentera den på ett dramaturgiskt korrekt sätt. Detta kombinerat med en kultur av öppna hjärtan och öppna hem leder till oförglömliga möten.
Två av personerna jag inte kan sluta tänka på har egentligen inget med varandra att göra, men de två mötena passar ihop som pusselbitar som aldrig lagts ihop.
Först ut var det den livsfarliga MC-knutten med sin Harley Davidsson.
Vi hade stannat på en liten mack just utanför Omaha, Nebraska. Vi skulle flytta lite väskor och barn mellan bilarna. En sedvanlig Dodge-konflikt uppstod, med undertecknad i spetsen, varpå svärfar Kristian frågade svåger Joel om han fick ta med elva månader gamla kusin Nathanael för att bli fotograferad på den stora motorcykeln på andra sidan parkeringen.
”Nej, det är livsfarligt”, svarade Joel, varpå han vände sig om och fortsatte surra fast bilbarnstolen.
När han var klar försökte han lokalisera sin son och fick slutligen syn på honom – sittandes på Harleyn. Knutten stod inom räckhåll.
Svärfar hade ännu en gång använt sig av sin av gud givna selektiva hörsel.
Plötsligt såg Joel knutten stoppa ner handen i sin ficka och lyfta den mot svärfar. De skakade hand.
Vi misstänkte att det rörde sig pengar, men hela historien skulle vi få höra först när vi åt vår sista gemensamma måltid.
Det andra mötet ägde rum två dagar senare i Nashville, Tennessee.
Han såg ut som en ung Jimi Hendrix i låga jeans och bar överkropp. Han stod i ett gathörn. Över huvudet höll han en stor bit kartong med texten: ”Jag sätter 100 dollar på att du kommer läsa den här skylten”.
Inget mer.
Jag läste den, men unge herr Hendrix fick inga 100 dollar av mig. Inte heller krävde han några. Istället lät han mig smita därifrån.
Kvällen innan hade jag stirrat på honom lite för länge när han kom gående med sitt gäng och han hade skrämt mig just som de passerade.
Han var så smal. Han prioriterar nog inte föda när han ska införskaffa förnödenheter, tänkte jag. I mina fantasier hade han flyttat till Nashville för att slå igenom med sin radikala musik. Vilket inte är otroligt.
Han förde sig med en obeskrivlig värdighet. Höll sin underfundiga skylt högt med rak rygg.
Dagarna som följde kunde jag inte sluta tänka på honom. Polletten trillade ner vid den sista måltiden, när svärfar begärde sällskapets uppmärksamhet och vi äntligen skulle få höra vad MC-knutten gett honom.
De hade skakat hand två gånger. Den första gången hade svärfar fått en 100-dollarsedel. Knutten hade känt någon slags samhörighet och ville dela med sig av sitt överflöd. När de fortsatte tala visade det sig att MC-knutten hade smugglat biblar till Sydamerika. Ett udda sammanträffade, poängterade svärfar, som själv avslöjade sin forna karriär som bibelsmugglare i Östeuropa. Därefter skakade de hand igen och ytterligare 400 dollar överlämnades.
Svärfar avrundade sin berättelse med att ta fram de fem 100-dollarsedlarna och lämnade över en till varje familj i sällskapet.
Ödet för vår sedel är tydligt.
Den ska ligga kvar i min börs tills jag möter unge herr Hendrix igen. Då ska han få den.