Jag är ingen gamer direkt. Min spelhistorik ser ut som de flesta som föddes i slutet av 80-talet. Det började med att jag och brorsan spelade Zelda: A Link to the Past på Super Nintendo utan att kunna engelska och tvingades chansa var vi skulle eftersom Eastern Palace inte innehöll några geografiska ledtrådar för oss.
Blev sedan klassiskt FPS-skolad genom Golden Eye och CS 1.5. Jag har även doppat tårna i RPG-genren genom Final Fantasy VI, VII, VIII, IX, X och XII … okej, kanske lite mer än ett tådopp. Sedan var jag ju även rankad som #284 i Super Meat Boy på PC (world wide) och hade fjärde bästa tiden på Spinal Tap i Cotton Alley (också world wide, bana 7-3).
Okej, jag har spelat ganska mycket ändå. Min poäng är i alla fall att jag aldrig har kategoriserat mig själv som en gamer, mest troligt för att även om jag spelat ganska mycket så bleknar det om man jämför med vilken WoW-spelare som helst.
Men hösten 2015 började jag spela ett spel som skulle förändra allt. Destiny. Det var en looter-shooter, eller ett MMORPG-FPS [sic], som en del lite skämtsamt kallade det. Spelet höll vad det lovade och förenade spelglädjen i skjutspel med en gåshudsframkallande framtidssaga och ett starkt loot-begär.
De sista månaderna före mitt tvära avbrott våren 2016 gick det bokstavligen inte en dag utan att jag loggade in. Sedan var jag borta en månad och samtidigt släpptes en stor expansion som alla hade nött sönder när jag kom tillbaka. En bitter insikt tog fäste. Tiden är en platt cirkel. Med varje ny expansion börjar en ny cirkel. Ny god-rollad utrustning blir den bästa, nya kosmetiska ornament blir de mest eftertraktade. Lika bra att bli fri från det ekorrhjulet. Jag slutade.
Sedan dess har jag nästan bara spelat Overwatch, som å ena sidan är byggt för e-sport därför i princip är skicklighetsmässigt bottenlöst, men som å andra sidan saknar loot- och level-progression och därför gör sporadiskt spel lättare, vilket i sin tur är praktiskt om man är trebarnspappa och ämnar att vara en så kallad Weekend Warrior.
I början av sommaren förbokade jag trots allt Destiny 2. Spelet förtjänar en andra chans, tänkte jag. Det hade bjudits in till Bagar-LAN i Bergsbyn och det vill man ju inte missa. Och den här gången kan jag nog hålla det lite mer avslappnat, lite mer casual. För vad var det egentligen som var så speciellt med det där spelet egentligen?
Svaret på alla dessa frågor kom ungefär 60 sekunder efter att jag startat spelet. För alla Destiny-veteraner inleddes det med avskalade illustrationer av de största milstolparna i Destiny 1 och vem man klarade dem med. Illustrationerna ackompanjerades av en stråkorkester. Alla raid-minnen sköljde över mig. Vault of Glass, Crota's End, Wrath of The Machine och King's Fall; där jag, TKvC-Saint, Natency, DoktorDoed, Kedbt och AllebikeSWE slutligen lyckades besegra Oryx.
Destiny, din magnifika markatta, nu är vi här igen. Men det blir troligen en kortlivad romans denna gång, för när min hustru läser detta lär mitt PS4 åka ut genom fönstret.