Den här krönikan kommer bli rörig. Jag känner det på mig. Jag kommer få samtal från någon bekant som säger ”Jo, det brukar ju vara rätt bra, men det här du skrev i dag det förstod jag inte mycket av”.
Och vad kan jag säga? Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.
Jag lägger en ansenlig tid varje vecka på att fundera vad människornas drivkraft kommer vara när vi har skapat maskiner som trumfar vår samlade intelligens.
Alltså, vi snackar om tiden när de trumfar all vår intelligens, inte bara den matematiska och logiska, utan även den känslomässiga, sociala och kreativa.
I den här dagdrömmen förutsätter jag att några smartisar har lyckats få bukt på kontrollproblemet och kastrerat robotarnas möjlighet att råka bli mördarmaskiner. Jag förutsätter också att artificiell intelligens är för alla och inte ägs och kontrolleras av en liten elit.
Så, ni fattar. Dagdrömmen är rätt specifik. Den ser alltså ut som följer:
Vad kommer att driva människor när vi har system som är smartare än oss och allt arbete som vi tidigare klassade som banbrytande nu snarare kommer beskrivas som ”sött” av våra supersmarta maskinslavar?
De kommer ju göra allt vårt jobb och all vår forskning och all vår konst och all vår underhållning …
Jag har tidigare sneglat på sport och idrott för att hitta svaret. Vi kan lägga ner allt vårt engagemang i fysiska prövningar som sedan länge varit omsprungna av maskiner.
Härolder springer inte maraton för att lämna meddelanden längre och inte heller jagar vi mat med spjut och pilbåge. Ändå imponeras vi när någon briljerar i dessa grenar.
För en idrottare ligger utmaningen i att nå det bästa resultatet med de mänskiga förutsättningarna. Och det tycks vara nog för flera miljoner utövare.
Så varför kan det inte vara så med de mer intellektuella aktiviteterna vi ägnar oss åt?
Kanske börjar vi skriva böcker med papper och penna utan rättstavning. Kanske börjar vi försöka bota sjukdomar utan internet. Kanske försöker vi hitta våra partners utan dejting-algoritmer.
Som sport alltså.
Hursomhelst - de senaste två veckorna står det klart att detta bara är en överdrivet komplicerad syn på det hela. Vi människor har en otrolig förmåga att tillskriva banala ting värde och behöver nästan inte anstränga oss för att känna att vi har uppnått stordåd.
När artificiell intelligens är här, så kommer människorna att gå ut på gatorna för att leta ovanliga Pokémons och vara helt och hållet nöjda med det.
