”Wow, är det där en ny tatuering?”
Surf-Zach på Ron Jon’s Surf Shop låter lika harmlös som han ser ut. Hans ögonlock vilar konstant halvvägs ner över ögonen och hans haka hänger lite lätt på glänt i evig förvåning.
Vi träffades för en minut sedan i ett köpcenter i Orlando, Florida. Något i hans oskyldiga uppsyn får mig att börja prata.
”Ja, den är ny, men som du ser mår den inte så bra.”
”Men vad har du gjort? Det ser ut som den har blivit blöt?”
Surf-Zach är ingen novis. Hans armar är fyllda av tatueringar och han bor i Florida – han vet vad som händer när man kombinerar färsk tatuering med vatten.
Jag börjar från början.
Jag är ingen expert på tatueringar. Har bara haft en som jag gjorde i Shanghai för tio år sedan. Ett ankare på vänster underarm. Jag är nöjd med motivet, men missnöjd med utförandet. Har alltid tyckt att tatueringen blev malplacerad och lite för prydlig. Har därför aldrig varit sugen på fler …
… förrän nu. I USA väcktes nämligen åter lusten att förankra minnen med livslångt bläck.
Jag letade reda på en proper tatueringsstudio i Norfolk och bokade en tid för att göra ett till ankare, fast på högerarmen – Popeye-style. När jag sitter där, halvvägs in i den korta sessionen, började tatueraren berätta en hel del rätt sjuka grejer.
Han hade suttit i fängelse sju gånger. Han hade blivit en del av ett vitmakt-gäng i fängelset och behandlat minoriteter på ett mindre kul sätt (detta tyckte han själv var lite komiskt, då han själv var latinamerikan). Vidare tycker han att Donald Trump är helt ok (”illegala flyktingar är ingen ras, så hur kan han vara rasist?”) samt övertygad att Hillary Clinton låtit mörda uppemot 60 personer i sin närhet under sin politiska karriär.
På med foliehatten, killen är totalt galen.
Flydde stället relativt kvickt efter det att vi var färdiga. Vad gäller eftervård tänkte jag inte på att fråga om det. Tyckte mig minnas att det inte var speciellt krånglig. Huden läker ju av sig själv. Tvätta med tvål och vatten, boom - klart.
Cirka 45 minuter senare fann jag mig själv på YMCA där min son och dotter badade. Halvars blöta badbyxor la sig som ett plåster mot det öppna ankarformade såret. Något långt bak i huvudet började segla fram. Ska man verkligen bli blöt? Och hur rent är vattnet här?
Infektionen kom gradvis. När vi väl hade lämnat Nebraska och börjat bila ner genom USA dunkade det friskt i underarmen. Längs vägen gjorde vi ett spontant stopp i Chattanooga, Tennessee, och där snubblade vi över en allmän fontän i en park där alla fick bada.
Hildur ryckte i min arm. Jag har lovat mig själv att alltid bada när mina barn vill bada, eftersom det var viktigt för mig när jag var liten. Och vad är det värsta som kan hända? I USA säljs ju i princip antibiotika på lösvikt på bensinmackar.
Surf-Zachs redan hängande haka dinglar i höjd med kassadisken nu. Jag lyfter upp min köttslamsa till underarm.
”Så när vi väl kom till Florida kändes det inte direkt som att det kunde bli värre. Jag har badat i poolen, jag har badat i havet – på båda sidorna av Florida faktiskt. YOLO, man.”
Surf-Zach skakar på huvudet och stryker sina tatuerade armar med lugna rörelser, som för att säga att allt kommer bli bra och att de inte ska vara oroliga.
En sak är säker – det lär vara åtminstone 10 år till nästa tatuering.