Bad var en orimligt viktig del av barndomen i Skelleftehamn. Det var helt knasigt, det känns som att majoriteten av sommarloven spenderades på ”Gurras brygga” och majoriteten av vintern på Örjanshallen.
Antar att alla orter har sina vattenhål. I Skelleftehamn har detta (både bokstavligt och bildligt) varit badplatserna, såväl ute som inne.
Personligen älskar jag vattnet av en annan anledning också – jag känner mig smidig där. Har alltid varit en knubbis, men i det blå spelar det mindre roll. Där är det landkrabborna som får stånka och flåsa.
Jag vill helt enkelt att mina barn ska älska att bada, så att de också får uppleva den frihet som bara tyngdlösheten under ytan kan frambringa.
Inskolningen började direkt efter (eller i vissa fall även på) BB för alla tre. Jag skvättade lite vatten i deras ansikten. Sedan lite mer. Sedan mycket mer. Ibland ställde jag barnen i duschen istället för i badet för att de ska vänja sig vid känslan av att ha vatten överallt. Detta har gett goda resultat. Hildur badar gärna, länge och ofta. På badhus, på badstrand, i badkar, i vattenpölar. Och Halvar och Gudrun tycks simma i hennes kölvatten.
Men den stora framgången inom detta område börjar nu påverka ett annat på ett besvärligt vis. Jag har nämligen lovat, dyrt och heligt, att bada med mina barn om de så önskar. Oavsett väder, vind eller vattentemp.
Min pappa var alltid villig att bada med mig och brorsan när vi var små och jag har fått för mig att det var viktigt. Jag kommer fortfarande ihåg det stora sveket när han för första gången inte badade med oss … (nåväl, har man inga riktiga trauman att älta får man väl hålla hårt i de få man kan krysta fram).
Pappa tycker att det är lite oschysst att vi minns det enda tillfället under hela vår uppväxt som han _inte_ badade (och han påpekar också att vi var tonåringar vid det tillfället).
Denna sommar har mitt löfte till mina barn utsatts för prövningar. Ja det vill jag lova. Vädret har inte varit så värst inbjudande och temperaturen i havet på södra sidan av Kallholmen, där badstränderna finns – ja, det är inte som att plaska runt i Falkträsket om jag säger så.
Men jag tror faktiskt att det är över nu. Det senaste badet var i onsdags och det blir nog det sista för säsongen.
Hildur kollade upp på mig efter badet, invirad i flera lager handduk, med tårar i ögonen.
”Hur kan det vara så kallt i vattnet när solen har varit framme hela dagen?” frågar hon med skälvande röst.
Jag hukade mig ner, la en arm runt hennes axlar och kunde inte låta bli att le.
”Eftersom det börjar bli höst, Hildur. Solen värmer inte lika mycket. Och vet du vad som händer efter hösten? Då blir det vinter och då fryser havet till is och då går det inte att bada alls!”
Något inom henne gick sönder där och då och jag vet inte om det går att laga … nytt liv, nya trauman.
