Även om jag vältrade mig rätt hårt i vår misär förra veckan har jag hållit humöret uppe mot alla personer jag kom i kontakt med under själva resan.
Delvis eftersom det inte är klädsamt att vara en gnällspik, men kanske ändå ännu mer eftersom jag vid vissa tillfällen kan bli så där medveten om hur en situation skulle kunna uppfattas utifrån. Vet inte om det är en följd av att ha blivit fostrad i ett jantesamhälle, eller vad, men när vi får träffa vår taxichaufför Ari är jag bara tacksam för de där knasigt kalibrerade känselspröten.
”Ønsker du virkelig å gå til Sandefjord?” frågar Ari när vi kliver in i taxin.
”Jo, vi har en sådan här voucher från flygbolaget”, svarar jag.
"Jeg forstår, kan jeg se på det?”
Ari inspekterar papperet. Vi har precis börjat rulla.
”Jeg må bare ringe en kort samtale for å sjekke.”
Han kollar med en ekonomiperson, lägger på och ber mig knappa in Torp Sandefjord Lufthavn i hans GPS. Han har bara kört till Sandefjord en gång tidigare. Ari är en Gardermoen-chaffis och att köra till Torp är okonventionellt. Och dyrt.
”Jo, vårt flyg blev inställt igår, så nu fick vi ett nytt flyg från Torp. Det blir faktiskt vår femte flygplats sedan resan började … det här är resans tredje dag.”
Jag försöker låta lite så där lagom ledig när jag presenterar informationen och väntar för att se om Ari följer upp. Vill ju inte vara en gnällis. Ari följer upp genom att fråga hur less barnen var. Visade sig att Ari också har barn, bara några år äldre än mina. De gillar inte att resa, så han har viss sympati för vår situation. Jag känner att det är grönt ljus för att börja klaga lite, men avstår ändå.
En längre tids tystnad följer, sedan säger Ari något som jag inte begriper.
”Jag har så svårt för norska. När jag kommer hit brukar jag oftast bara växla till engelska och låtsas att jag inte kommer från ett skandinaviskt land.”
”Jeg skjønner hva du mener. Min kone er så lett å lære språk. Hun har lært tyrkisk etter å ha sett tyrkisk TV - og jeg kan ikke si noe, selv om jeg har bodd i Tyrkia i tre år!”
Jag frågar varför han bodde i Turkiet. Han berättar att han kommer från Kurdistan och det tog honom tre år att ta sig vidare på sin färd, som skulle sluta i Norge.
”Det var den verste tiden i mitt liv. Ingen penger. Ingen respekt.”
Tre år. För er som håller räkningen där hemma: ja, tre år är mycket längre än tre dagar. Perspektiv, välkommen in.
Ari lämnar av oss vid flygplatsen. Det sista flyget till Spanien avnjuter vi i tystnad, med tacksamhet.