Sitter i badkaret med iskallt vatten över smalben, vader, knän, lår och bak. Har just sprungit 1,5 mil. Eller 15 kilometer. Tror jag skriver ut det med bokstäver också, för effekt. Femton kilometer. Ni hör ju. Extremt himla sjukt långt, i alla fall för en otränad knubbis.
Vid sidan av badkaret står provianten jag lyckades grabba tag i på den stapplande vägen till badrummet. En påse oliver, en energibar, lite nötter, en läskburk, en liter vatten och en tysk chokladkaka.
Så hur kommer det sig att jag hamnade i detta badkar?
Ja, det måste vi fråga dåtids-Theo. För han fattade ett beslut som nutids-Theo skulle måste svara för. Han anmälde oss till ett halvmaraton …
Till en början gick det helt okej. Följde en plan på Runkeeper som skulle förbereda mig för det långa loppet.
Sedan hände något. Jag missade ett pass och plötsligt kändes det inte lika viktigt längre.
Träningsappen skickade notiser inför varje löprunda, notiser som jag prompt ignorerade. Appen slutade att se på mig med respekt och började ifrågasätta min motivation.
– Du vet väl att det första steget ut ur dörren är det jobbigaste?
Sedan följde tystnad. Det var en underbart.
Efter en tid i detta kravlösa paradis gjorde jag ett litet, men ack så fatalt, misstag.
Jag sprang igen och loggade rundan med telefonen. Appen fick upp vittringen och gick till attack direkt.
Och så är vi tillbaka i nutid igen. På sommarens varmaste dag, med 32 pulserande grader i skuggan, hade appen mage att fråga om det var ”regn och dåligt väder” som höll mig inomhus.
Det var droppen.
Knöt på mig skorna och skred till verket. Jag skulle jogga längre än jag någonsin joggat. Jag skulle allt visa den där förbaskade applikationen.
Och jag lunkade runt. Förbi oljehamn, ut till Storgrundet, vidare genom Skelleftehamn centrum och Sävenäs och vidare till Alderholmen och tillbaka.
I huvudet repeterade jag ett simpelt mantra: ”Klarar du inte detta klarar du inget, fetknopp”.
Och nu sitter jag här i badkaret. Mina ljumskar känns ihåliga och mina bröstvårtor är två råa köttslamsor efter att ha gnuggats mot svettigt funktionsmaterial i nästan två timmar. Men gissa vad? Runkeeper har återgått till sitt vördnadsfulla tillstånd.
Vad gäller halvmaran får vi se. Med lite tur kanske kroppen tagit så mycket stryk efter denna runda att jag måste vila framtill hösten.
Man kan ju alltid hoppas.
