Låt oss rekapitulera. Förra veckan var jag på min 30-årsresa i Polen. De sista dagarna bytte jag ut mina förvrängda födelsedagsförväntningar till en fast målsättning att bli mer närvarande i föräldraskapet före resans slut.
Kan erkänna att förutsättningarna kunde varit bättre.
Att skapa mer tid var enkelt. Vi knöt bara ihop Polenresan med den årliga Finlandsresan. Alltså den där svärmor hävdar att vi kommer att kunna samla kraft från den finska urskogen, men som alltid förvandlas till ett maratonupplopp utan slut mellan diverse finska kusiner, morbröder, mostrar och förstås en viss dam, vars vassa tunga kastar finska förbannelser över en om man råkar spilla kaffe på hennes virkade duk trots att hon har ett lager på hundratals identiska dukar i garderoben.
I år är utmaningen större än någonsin.
Stugbyn ligger i sydöstra Finland, med utsikt över trolska Haukiniemi, Gäddviken. Den består av en huvudstuga och en mindre stuga cirka 500 meter från den första. Båda med flertalet sovstugor.
Svärmor delar stugan med fyra av hennes totalt fem syskon (den sista köpte hemmanet istället). För en av hennes bröder har det länge varit kutym att boka båda stugorna, även om han bara behöver en, för att minimera risken att ett annat syskon med familj ska boka den andra och att man (gud förbjude) skulle måsta umgås.
Att boka båda stugorna är såklart även viktigt när man samlar alla sina barn med respektive, speciellt om två av dem kommer med sina egna småbarnsfamiljer.
Men i år försvann vår bokning någonstans mellan svärmor och hennes syster, som sköter bokföringen. Vem som bär ansvaret för detta lär vi få veta först i himmelriket, men här och nu så har vi på nåder lyckats samla ihop alla 13 personer i den mindre stugan, eftersom huvudstugan redan var bokad.
Stugan som jag, min hustru och våra barn bor i är även den där gasoldrivet kylskåp och uppumpat sjövatten finns. Det är även stugan som man passerar genom när man ska gå till utedasset. Den är cirka 20 kvadratmeter, med ett sovloft.
Så inte nog med att jag ska bli en bättre far under den här resan vi ska också gemensamt kämpa med att förtrycka lusten att pula ner finsk korv i luftstrupen på varandra varje måltid.
Men mer om min målsättning med föräldraskapet senare, för nu blir jag snart ertappad av någon som vill nyttja utedasset för något mer angeläget än tid med sina egna tankar.
Men jag avslutar med följande betraktelse. Trots att vi inför denna resa oroade oss över släktträffarna och boytan, så har vi umgåtts med de finska släktingarna nästan varje dag och trots att svärmors bror lämnade huvudstugan i går så är det ingen som har flyttat dit.
Och sedan är det väl konstigt att vi år efter år frivilligt väljer att komma tillbaka hit. Kanske ligger det något i det där med den finska urskogen.