Greetings from Atlanta, Georgia!
Jag är belåten. Mycket belåten. Sitter i en gungstol på en stor veranda i USA:s djupa söder. Panelen på den tillhörande "lite äldre" villan från 1991 är snedställd och taket har fler vinklar än vad ett svensk försäkringsbolag skulle vara bekvämt med.
Den här stereotypa upplevelsen är mäktig, det ska jag inte förneka, men det är inte därför jag är så nöjd.
Tillåt mig att förklara i detalj.
Jag, min hustru och mina två barn – samt hela min hustrus familj – är på en månadslång resa i de förenta staterna.
När jag säger hela menar jag verkligen HELA. Det är Kickis syster, hennes man och deras son. Det är Kickis bror och hans tjej. Och det är mina svärföräldrar. Ni hörde rätt. Mina svärföräldrar. En hel månad.
STARTA PANIKEN!
Resan ska bli en odyssé genom halva USA för att besöka de familjer som min hustru och hennes familj växte upp med. Eftersom den oheliga blandningen mellan gästfrihet och servicementalitet genomsyrar hela det här landet har så klart dessa familjer välkomnat oss in i sina hem.
Inför resan hade jag vädrat en tanke för mina svärföräldrar. Jag undrade om de här familjevännerna verkligen var medvetna om hur många (och jobbiga) vi är – elva personer varav en trotsig treåring och två konstant kladdiga spädbarn. Alltså, vill de verkligen ta emot oss eller känner de sig bara pliktmässigt skyldiga?
Jag föreslog att vi kanske skulle kunna kolla efter ett alternativt boende. Typ ett hotell. Omöjligt, blev svaret; det vore en förolämpning.
Min kära svärfar unnade sig själv en gnutta tolkningsföreträde och bestämde att anledningen till mitt utspel inte alls var välvilja, utan social inkompetens.
Han ringde därför upp samtliga familjer vi ska bo hos under resan och berättade för dem att en av hans svärsöner har lite bekymmer med nya relationer och behöver en hel del utrymme. Hade de kanske något avskilt rum eller uthus eller så som han kunde bo i vore det strålande.
Lord, take me now.
Kan ni föreställa er? Inte nog med att jag är i en spännande situation med hela min ingifta familj och deras familjevänner. Nej, nu ska dessa familjevänner dessutom trippa på tårna runt mig medan de i smyg tycker att jag är ett riktigt svin som tvingar svärfar att rigga egen svit åt mig eftersom en hederlig bäddsoffa inte duger …
Först tänkte jag att jag skulle försöka skylla på min svåger - inte skulle de komma ihåg vem som är vem? - men sedan insåg jag att det var en dum idé.
Bestämde mig för att jag egentligen bara hade ett alternativ – köra på det hypersociala spåret och göra ovan nämnda telefonsamtal obegripligt.
Kan säga att det har fungerat utmärkt. Jag och värdparet Kretzschmar är thick as thieves.
Men är det verkligen bara därför jag är så oförskämt nöjd?
Nej, finns en till liten detalj. Rummet vi bor i är faktiskt en regelrätt svit i bortre hörnet av den andra våningen. Resten av syskonen bor på uppblåsbara madrasser eller soffor i genomgångsrum.
Livet är bra orättvist 8-)