Jag är rädd. Efter den här texten har publicerats är det inte säkert att jag kan bo kvar i Skellefteå kommun längre. Ja, kanske inte ens i Norrland.
Det är nämligen så här, att jag under några års tid närt ett glödande förakt mot gamla Kryssets infrastruktur. Ett lågintensivt förakt som bara väntat på att få blossa upp.
Sedan brann Krysset ner till grunden och drog med sig närmsta mack i ett brinnande inferno och då blev dessa känslor plötsligt förbjudna. Krysset betraktades som en gudom.
Men nu närKrysset rest sig ur sin egen aska likt fågel fenix och blivit en ny, mer fulländad version av sig själv, ja, då kan jag äntligen lätta mitt hjärta.
I ett halvår har jag velat säga detta … okej … finns inget lätt sätt att säga det, så jag kommer bara att säga det …
KRYSSET VAR EN ELITKLUBB DÄR ENDAST STAMMISARNA RÄKNADES!
… åååååååååh, vilken primal urladdning. Wow. Känner mig pånyttfödd. Wheeew.
Nu ska jagbara lyckas försvara detta och komma helskinnad ut på andra sidan. Låt mig berätta en historia och samtidigt vädja till era solidariska hjärtan.
Jag har käkat på Krysset ett par gånger. Men det tillfälle som etsat sig fast i mitt minne utspelade sig en sensommarafton. Jag var på väg hem från jobbet och kände för att besudla mitt kroppsliga tempel. Det var första gången jag besökte vägkrogen.
Jag parkerar min bil och närmar mig Krysset. Konstaterar snabbt att det finns någon typ av strömning som jag inte begriper. Det finns inga streck på backen och inte heller några skyltar. Men ett system finns där likafullt.
Till vänster omluckan står ett äldre par i matchande träningsoveraller. De vrider på sig obekvämt och kollar på varje ny person som lägger en beställning.
Eftersom förstår jag att gamla Krysset har ett trefiligt system som troligen hade sin storhetstid kring sekelskiftet. Ofantligt ineffektivt. Till höger står man för att beställa, i mitten för att betala och till vänster när man inväntar sitt käk.
Detta måste man bara veta eller lista ut och gör man inte det då får man ingen mat. Då inser jag varför pensionärsparet ser så bekymrade ut – de har inte fått beställa mat ännu!
Jag hade dåstått där i tio minuter och de var där när jag anlände.
Samtidigt som denna uppenbarelse slår ner, rullar en diesel-merca upp och tvärnitar rakt bakom församlingen. Ut vältrar en korpulent herre.
– DUBBEL BURE!
Beställningen registreras omedelbart av personalen och merca-mannen får sin mat innan paret ens fått beställa sin. De ser så ömtåliga och så vilsna ut.
Och vad jag vet kanske de fortfarande står kvar där.