Tipp, tipp, tipp, knarrrrrrr.
Halvar är ute ur sängen. Igen. Tredje gången denna natt. Går ut i hallen, plockar upp honom som en säck potatis och hivar in honom i sängen. Han somnar om. Men jag vet att det inte är sista gången. Han kommer vakna en fjärde gång. Och kanske en femte. Hur kan jag veta? För att det är drygt en månad sedan det hände senast …
Min älskade son sover som en kratta. Det har han gjort från start. Vaknar ofta. Vill ha närhet, vill ha välling, vill ha gud vet vad. Vanligtvis är det hanterbart, om än väldigt enerverande. Sedan kommer de där nätterna när han vaknar fler gånger än man kan komma ihåg. Det är då hypoteserna kommer. Dessa presenterar jag till min hustru för opponering. Men hittills har samtliga avfärdats.
Tror du att det beror på att han är kall?, Är han hungrig?, mardrömmar?, för högljutt?, för tyst?, knarret i trappen?.
Sedan började vi föra statistik: Vilken tid Halvar vaknade, hur många gånger, huruvida han fått välling eller inte, vad han ätit till kvällsmat, ungefärlig saturation av blöja vid uppvaknande, samt hur länge han sovit på dagen. Inga tydliga tendenser kunde utläsas. Förutom en.
FULLMÅNEN GÖR MIN SON GALEN!
Inte direkt någon nyhet. Såväl polis som sjukhus världen över vittnar om högre beläggning, mer bus och fler olyckor under fullmåne. Till och med Norrans kundservice hävdar med bestämdhet att samtalen med unik karaktär är fler ungefär en gång i månaden.
Och så nu har jag mina alldeles egna, eventuellt bekräftelsefördomsfulla och i allra högsta grad anekdotiska, bevis för fullmånens kraft.
Och vad har vi för forskning? En studie från 2013 om sambandet mellan sömnkvalité och fullmåne som verkade lovande men antalet deltagare var inte statistiskt signifikant och resultaten har inte gått att reproducera i nya studier. Och sedan en från ett team som försökte stödja teorien om högre sjukhusbeläggning under fullmåne, där resultatet istället visade på en linjär beläggning, oavsett månform.
Hur är detta möjligt? Välkommen hem till oss, forskare, så får ni se. Senast det var fullmåne skaffade vi till och med barnvakt (sorry svärmor) för att parera problemet.
Alla generationerna besatthet med månens kraft från antikens Grekland till nutiden kan ju inte bara komma från att vi nyttjade fullmånens ljus hela nätterna innan vi fick lampor och därför blev trötta och virriga, eller?
Tipp, tipp, tipp, knarrrrrrr. Fjärde gången.
Jag vänder mig om till Kicki. Garanterat fullmåne. Passerar fönstret på vägen ut i hallen. Månen som tittar fram mellan molnen är långt ifrån full. Den är faktiskt varken halv eller svart eller rund. Den är bara en helt vanlig, tråkig måne.
Drar igen gardinen och bestämmer mig för att sortera bort synen från minnet. Det måste ha varit fullmåne ändå …