Okej, så familjen Ekenstedts sedvanliga sensommarvecka i östra Finland tog en oväntat onjutig vändning när nästan alla familjemedlemmar drabbades av någon form av smitta eller skada.
Min svärmor föll in i en köksö kvällen före avfärd och bröt ”mest troligt ett eller flera revben”, enligt läkaren. Men moderlandets lockrop var alltför förföriskt, så hon satte sig likafullt i bilen för den hundra mil långa resan till stugan (påminner starkt om min mamma som för ett par år sedan absolut skulle utomlands trots både brutna revben och ett brutet bröstben).
Väl på plats i Finland försökte min hustru trumfa detta genom att bryta tån. Men, som en annan läkare sa, ”jo, den är bruten, men vi gör ju inget ändå”.
Min son valde en skada som inte var lika ortopediskt orienterad när han punkterade foten på en rostig spik.
Alla dessa åkommor var ju däremot ytterst personliga, med obefintlig smittorisk.
Värre var det med magsjukan. Den importerades av mina barn, som blev sjuka på gränsen. Därefter drabbades barnens kusin, sedan svåger och sedan svärfar (ej bekräftat, kan ha varit ett enkelt sätt att fixa egentid). Däremellan slog den även mig, med full kraft.
Trots att det är röten och att det finns ungefär en miljon tänkbara alternativ till varför man mår illa så finns det i denna värld en sanning som inte går att rubba: Det är alltid magsjuka. Det är inte något du ätit, den höga altituden, medicinen du äter, magsår eller en okänd graviditet, det är alltid, alltid magsjuka …
… men så gick mitt magknip över, bara sådär, någon timma senare. Min hustru föreslog följande diagnosen laktosintolerans.
Ja, ni kan döma av min förvåning hur troligt jag trodde detta var. Jag menar, det skulle väl ha märkts tidigare, eller hur? Jag hade visserligen ätit och druckit obscena mängder mejeriprodukter den dagen.
Och min hustru har hållit sig undan laktos sedan ungdomen, så hemma lagar vi redan all mat med laktosfria mejeriprodukter. Och senast jag regelbundet drack mjölk till maten var under skolgången. Och mina inre system gör ju faktiskt högljutt uppror varje gång jag äter pizza. Jag äter oftast Hawaii och har inte varit blyg att ge ananasen skulden för min misär. Har den ingrediensen blivit oskyldigt anklagad, månne?
Antar att det bara finns ett sätt att säkerställa diagnosen: att sitta ensam i ett rum i 24 timmar med en Margarita familjepizza med extra ost som enda sällskap.
För inte kan man väl göra något slags blodprov och få ett empiriskt besked som är lite mindre ninjakarate?