Som vi vet så finns det ogräs som är känt som vi känner till. Vi vet också att det finns ogräs som är känt och som vi inte känner till. Men det finns även ogräs som är okänt och som vi inte känner till - ogräs som vi inte vet att vi inte känner till.
Och till den sista kategorin hittar vi kirskålen.
När vi flyttade till huset på Kallholmen sommaren 2015 fanns en rabatt intill den östra husväggen. I denna växte ett par häggmisplar och någon enstaka spirea, men dessa förtogs av en sagolikt vackert marktäckare. De späda bladen hade tre fingrar vardera och satt i par. Nästan hela rabatten fylldes av denna underbara växt.
Snabbspola framåt ett år till 2016 och stanna upp när jag på eget bevåg försöker frigöra de tre häggmisplarna och transplantera dessa till en glugg i vår häck vid tomtgränsen. Sagt och gjort. Jag förkunnar mitt storverk till Kristina, min hustru.
”Har du flyttat häggmisplarna från rabatten med kirskål?” Hennes blick var tom, sedan kollapsade himlen och vi kan med fördel spola över ett av de mest bisarra gräl jag och min hustru haft till dags dato. Det visade sig i alla fall att kirskålen inte alls var en önskvärd marktäckare, utan ett förrädiskt ogräs; två centimeter rot räcker för att den ska ta sig igen.
Och sedan är vi framme vid fjolårets sommar. I rabatten fortsatte kirskålen att frodas. Men den var i alla fall begränsad till rabatten. Trodde vi. Föga anade vi att den i själva verket kraftsamlade i det dolda för en attack bortom tomtgränsen …
Och så spolar vi till nådens år 2018, då epidemin bröt ut på allvar. Förödelsen är fortfarande stor. Hos varenda granne kan man hitta spår av kirskålen. Är vår rabatt anmoder till allt detta elände? Vi gräver ur rabatten. Bättre sent än aldrig, visst? En hel släp full av kirskål och dess intrikata rotsystem till tippen. Täcker rabatten med plast.
En ännu ej drabbad kallholmsbo försöker trösta.
”Det är ju egentligen inte ogräsets fel. Det är gräsmattans fel”, säger han, ”utan gräsmatta, inget ogräs”.
Någon stans mellan hopp och förtvivlan råkar jag snegla över på en annan grannes tomt. Jag tappar hakan. Vid tomtgränsen tycks kirskålen ha fått löpa amok i flera år. Jag frågar grannen kring hennes strategi. Hon trivs i trädgården och jag har svårt att tro att kirskålen skulle vara okänd även för henne.
”Jo, jag vet. Måste hantera det där framöver. Det har funnits här länge”‚ säger hon lugnt, ”det ska tydligen ha varit en pojkvän till den förra ägarens dotter som kom med det som en gåva, om jag uppfattade det rätt”.
En gåva? EN GÅVA!?