I kväll är det bröllopsfest för två goda vänner. Firandet går under vinjetten ”127 dagar senare”. Självaste vigseln ägde rum i våras i Stadshuset under slöjan av ett välvävt hemlighetsmakeri.
Allt hysh-hysh berodde inte på att kärleken var förbjuden. Inte heller att giftermålet bara var en front för få njuta av enkelheten som samhället skänker de som är gifta och delar dyra prylar som bil, bostad och bohag.
Jag tror att det var så att dessa två vänner föraktar allt som är puttinuttigt, gulligt, fint, sentimentalt och nostalgiskt och vad kan vara mindre romantiskt än Brinken?
De älskar varandra och ville gifta sig. Punkt.
Ta bara bröllopsfestensom exempel. Självaste lokalen är tvådelad. Ena halvan sitter i ett garage och andra halvan sitter under ett provisoriskt altantak byggt av gammalt golvplank från Buresågen.
Det hela osar amerikansk söder efter orkanen Katrina, på bästa tänkbara vis. Inte så värst sött med andra ord.
Åter till vigseln. Jag och min hustru fick den stora äran att vara vittnen.
Och visst är det så med vigslar, att man antingen vill hade det perfekt eller så vill man att det ska vara en bra berättelse?
Turligt nog för dessa nostalgihatande turturduvor innehöll deras vigsel tredubbelt av det sistnämnda.
Rummet där folkgifter sig på Stadshuset är udda trekantigt. Ena väggen tegel, en andra fönster och en tredje vanlig vägg.
I en stol sitter vigselförrättaren, som inleder eftermiddagsvigseln med en filosofisk utsvävning om polygami över tid. Tesen lyder som följer:
– Egentligen så sysslar vi med månggifte än i dag – fast under längre tid. Eftersom alla gifter sig och skiljer sig och gifter sig igen och skiljer sig igen så är det egentligen polygami.
Okej, låt gå.Ett rätt radikalt påstående på en vigsel, men en vanlig dag vore det bara en observation av en självklar sanning.
Efter en ceremoni i laserfart följer avrundningen. Vigselförrättaren fattar brudens hand och stryker den varsamt.
– Nu är du äntligen gift, säger hon och följer upp med ett illa valt leende.
Den som minns krönikans inledning kanske fattar hur väl ett sådant påstående mottas av den anti-romantiska bruden.
Vigselförrättaren kanske har välkalibrerade känselspröt (eller så plockade hen bara upp brudens uppspärrade näsborrar och knutna näve, svårt att vara säker dock). Hur det än må vara följer ett försök att lämna de sexistiska personangreppen och återgå till formalia.
– Få se nu, visst är det så att du ska byta efternamn?