Hälsningar från Norfolk, Nebraska.
Om du tar en karta av USA och sätter fingret i mitten så petar du med halvstor säkerhet på en liten stad som heter Norfolk. När vi berättat för amerikaner att vi ska till Norfolk har vi fått kommentarer som att det här bara finns majsfält (vilket är sant). Andra har kallat det en torftig ödemark (vilket inte alls är sant, i bokstavlig mening, se föregående kommentar – men det är korrekt som metafor betraktad).
Så, nu sitter vi på The Granary i den här mellanvästra småstaden med världens kanske skarpaste 89-åring, Ingrid Granath. Hon utvandrade till USA med man och spädbarn i slutet av 40-talet och har aldrig kollat tillbaka.
”Har ni bestämt vad ni vill ha?” frågar servitrisen med släpig dialekt.
”Ja – och de som inte har det, ja, dom får skylla sig själva”, svarar Ingrid.
Hennes utpräglade Stockholmsdialekt sitter kvar och hennes sylvassa kommentarer verkar inte ha blivit slöare med åldern.
När maten anländer insisterar Ingrid att någon ska be för maten. Min svärfar frågar om det skulle passa sig att be på svenska.
”Jag skulle nog tro att han förstår dig”, svarar Ingrid och skickar en blick mot taket av restaurangen.
Sedan fälls plötsligt följande kommentar och jorden slutar snurra:
”Svenska barn är hemska. Ni har tappat greppet …", säger hon.
Både jag och min hustru blir stela och drar andan. Hur mycket vet hon? Vad har hon hört?
Låt oss stanna upp.
USA är i mångt och mycket exakt som i filmerna och serierna. På pricken. Det känns inte alls främmande att vara här, för man har spenderat hundratals timmar i dessa miljöer och byggnader, med dessa vägskyltar och polisbilar, denna flora och fauna och så vidare.
Men en sak som ingen fiktion kan förbereda en på är artigheten som genomsyrar detta land.
Några exempel. Om man råkar passera mer än 30 centimeter vid någons sida i en mataffär så ska man beklaga sig och be om ursäkt. Självklart används miss, ma'am och sir.
Om inte det så ska man åtminstone erbjuda sig att offra sin förstfödda, som i går när en pojke hoppade fram framför min vagn på Walmart och mamman svarade:
”Se till att köra över honom nästa gång, sir.”
Barnen är lika artiga. De har ett vänligt leende på läpparna när Hildur knuffar dem i lekparken. Leendet sitter kvar när de faller till marken. Till och med när de borstar bort jorden från sin ända sitter leenden kvar.
Och vi får skämmas.
Hemma betraktas det inte direkt som undermåligt föräldraskap när ett barn ställer sig mitt på en livsmedelsbutik och basunerar ut inköpskrav. Nej, hemma känner man bara sympati.
Okej. Då kan vi fortsätta. Ingrid har precis påstått att alla svenska barn är hemska.
”… men era barn är helt okej”, fortsätter hon.
Och vi andas ut och knäpper småfingrarna och tackar gud att hon inte sett deras sanna natur.
Notan kommer och Ingrid tar emot den. Vi insisterar att få betala.
”Var inte fåniga. Kom bara inte tillbaka varje vecka.”