Det finns saker som försvunnit ur tiden. Och nu tänker jag inte på telefonkiosker, stämpeldynor och kassettband. Nej, jag tänker på tilliten och den tillhörande spontaniteten.
I den klickiga värld vi lever i, är det så lätt att trycka på fel knapp. Vips har man som följd av det beställt hem något onödigt, och vips är man lurad.
Den nya tiden har skapat en ny mentalitet. Slingrig som en orm är den.
Vi lär oss att ständigt misstro, att nagelfara och misstänka och utgå från att det är falskt det vi hör och ser.
En vän som bor i Australien länkade en tävling. Några klick och jag skulle få chans till en gratis flygbiljett och i första klass. Tanken passerade aldrig hjärnan. Höger pekfinger hade redan reagerat och tryckt. Såklart.
Mitt 14-åriga barnbarn messade genast: Farmor, det där är fejk!
Lurad igen! Jag lär mig aldrig, och på sätt och vis är jag glad för det.
Min livsfilosofi bygger på ärlighet och goda uppsåt. Att försöka hålla misstänksamhetsdemonerna på avstånd. Jag vill inte bli en sådan som "en gång lurad, misstänksam resten av livet-person".
Men tyvärr är tilliten, eller godtrogenheten om du så vill, stadd i förändring. Det började med att misstron smög sig in i vardagen, i små banala sammanhang. Och nu - när terrorattentaten dyker upp allt närmare oss, finns risk att tilliten skadas allvarligt på djupet.
Det är här vi verkligen måste se upp och göra allt för att hålla oron, rädslan och misstänksamheten på avstånd.
I klartext: Vi får inte börja se potentiella terrorrister i var och varannan främling vi möter.
Det finns nämligen en sådan risk.
Låt oss begrunda det där. Låt oss vara kloka, förnuftiga och tänka på att de som flyr till det här landet är vanliga människor som också behöver tillit till sin omgivning. Som avskyr terrorister precis lika mycket som vi själva gör.
Låt oss vara rädda om tilliten.
Lurad igen! Jag lär mig aldrig, och det är jag glad för.