Klockan var långt efter tolv på natten när ett dovt muller sökte sig in i hotellrummet. Jag sov, men bara några millisekunder senare vaknade jag av att allting började skaka. Först sakta, sedan allt mer. Jag satte mig upp med andan i halsen och med en puls som skenade iväg. Jag ville skrika men hittade inte rösten. Väggarna, taket, golvet. Ingenting stod stilla. Men precis lika snabbt som jordbävningen kom så var den borta.
Dagen efter spred sig nyheten om jordbävningen från Medelhavet till Sverige och mina nära och kära fick snabbt veta att allt gick bra.
Det jag var med om för några månader sedan var ingen naturkatastrof och det fanns varken liv eller byggnader som behövde räddas. Annat var det för min kompis. Två jordbävningar hade för bara några timmar sedan ägt rum i Nepal och hon gick fram och tillbaka i rummet och med en spänd röst talade hon om hennes kompis som för tillfället befann i det drabbade området. "Jag är så orolig! Tänk om det kommer en till? Tänk om huset hon är i rasar?".
Nyhetsrapporterna rullade in. Bilder av raserade hus, siffror som pekade på tusentals döda och rop på hjälp. Plötsligt hade katastrofen tagit sig från Nepal och till min egen lägenhet i Sverige. Tänk om det var hon som de skulle gräva fram ur rasmassorna som visades på tv?
Det kom inget mer skalv under tiden som hon befann sig i Nepal och till skillnad från så många andra kunde hon bara några dagar senare flyga tillbaka till Sverige. Bort från den katastrof som nu drabbat allt för många människor. Bort från rädslan av att det skulle kunna hända igen. Det är av just den anledningen som min kompis valde att börja donera pengar, denna gång specifikt till Nepal. "Jag måste göra det. Efter att ha varit så här orolig för att en kompis ska skadas i en naturkatastrof kan jag inte bara strunta i alla de andra människorna, alltså de som faktiskt drabbades för det som jag var så orolig för".
Plötsligt hade katastrofen tagit sig från Nepal och till min egen lägenhet i Sverige
