Följande konversation utspelades sig vid matbordet i jobbets lunchrum för någon vecka sedan:
”Läser du spanska? Vad kul! Vad har ni lärt er?”
”Eh… Jag kan räkna till 21. Säga vad jag heter. Och fråga om du tycker om paella”.
Nej, mina spanskakunskaper kan jag ännu inte briljera med. Men med tanke på att det enda jag kunde på spanska innan jag började gå en kvällskurs var ett par käcka textrader från gamla sommarplågor, så går det hela åt rätt håll.
Det är dock inte språket och dess grammatik och glosor som oroar mig när det kommer till mina nyvunna kunskaper. Vis av tidigare erfarenheter så vet jag att jag till slut kommer att övervinna min teflonhjärna och få det hela att falla på plats.
Det handlar snarare om det jag tror är min oförmåga att anamma den latinska livsstilen.
För gudarna ska veta att jag, den stiffa norrlänningen, får kämpa för att smälta in i ett spanskt sammanhang.
Jag är nämligen, mot min egen vilja, alldeles för stel. Och så där lagom svensk och slätstruken.
Medan spanjorer och latinamerikaner gestikulerar vilt och gärna tar en högljudd diskussion i de flesta sammanhang, så viftar jag väldigt sparsamt och är ofta för obrydd för att ta en diskussion alls.
Och det där med att pussa en helt okänd människa på kinden det första man gör. Alltså, kan vi alla fall vänta någon vecka?
Slutligen så har vi det där med att vara så där avslappnad och soft kring att passa tider. Att det liksom inte spelar så stor roll om man blir en halvtimme-timme sen. Jag börjar bli otålig efter fem minuter.
Vad talar då för att jag kan bli lite spansk? Tja – jag pratar lite för snabbt och jag är grym på att ta en siesta. Alltid nåt.
Gudarna ska veta att jag, den stiffa norrlänningen, får kämpa för att smälta in.