Det är kallt ute och kalla dagar kräva sina kläder. Därför plockar jag fram tröjan som vissa påstår är ful, men som jag själv är så glad över att jag fyndade för några år sedan. Jag drar den över huvudet och tanken går till den andra tröjan, den som hängde bredvid på reastället, men som lämnades kvar eftersom en person i min närhet tyckte att det fick räcka med en ful tröja. Jag ångrar att jag inte trotsade den yngre generationen, men ibland är man svag och då kan det hända att man ångrar ett köp som inte blev av.
Någon timme senare släntrar jag runt i en loppisaffär, kollar på krukor och en massa kläder. Lägger en ljusstake i korgen och då plötsligt så ser jag den. På ett ställ framför mig hänger tröjan, precis en sådan som jag tänkt på tidigare under morgonen och som jag grämt mig över att jag en gång inte köpte.
Där hänger den och man kan kalla det en tillfällighet
Man kan kalla det en tillfällighet eller slump om man hellre vill det, men för mig blir det här en grej som stannar kvar i huvudet och får mig att förundras. Att tänka på en tröja och hitta precis en likadan på en loppis några timmar senare är ett sådant tillfälle som sätter ut ett stort utropstecken i livet.
Den kloka personen i mig påminner mig om alla andra tillfällen då mina tankar gått åt ett håll, men då tankarna stannat upp och avslutats med en tydlig punkt. Men eftersom det är lördag och den efterlängtade tröjan ligger i min loppiskorg, så får den spontana och inte alltid så kloka personen inuti mig skrika ut sin fascination över dagens händelseförlopp.
Jag lämnar loppisen med fyndet i väskan och tänker att jag inte är en så kräsen person ändå. Det behövs inte mycket för att jag ska känna viss eufori och just den här kalla dagen räckte det tydligen med slumpartad koppling mellan en tanke och ett loppisfynd i form av ytterligare en varm tröja.
Sofie Hedman