Hunden vill inte ut, men han måste. Jag tar på mig skorna och drar fingret över ett litet klistermärke på den stora världskartan i vår hall. Jag trycker till dess kanter och får det att fästa bättre mot Lissabon som det vilar på och markerar. Trots att klistermärkena fäster dåligt på den stora världskartan, så sätter vi upp en ny liten orange klisterlapp varje gång vi återvänt hem efter en resa.
Eftersom resandet varit och är det som vi hela tiden prioriterat och längtat efter så har de små klisterlapparna blivit fler och fler för varje år som gått. Varje litet klistermärke påminner mig om platser vi sett och upplevelser vi varit med om. Men även om erfarenheter som vi fått och de minnen som vi bär med oss likt smycken som vi aldrig vill ta av oss.
Jag såg en kunnig person på teve. Han berättade att mest troligt kommer vår tid att bli en parentes i historien. Man kommer att blicka tillbaka på den här tiden och förfasas och förvånas över hur vi rörde oss över världen. Hur vi flög över världshav och kontinenter och inte alls tänkte på vilka konsekvenser det fick för den värld som vi betraktade från ovan.
Där lusten att upptäcka får fortsatt näring
Nu krävs det att vi ändrar våra beteenden och jag vet att det som varit kommer att bli annorlunda i takt med att tiden går. Viljan och sättet att upptäcka vida världen måste mest troligt kuvas för oss alla och istället förvandlas till något annat där upptäckarlusten får fortsatt näring.
Jag sätter på hunden kopplet. Utanför yr årets första snöoväder och jag funderar vad som ska hända med min längtan. Vart ska den ta vägen när mina vägar ut i världen med all rätt kapas? Med snön piskande i ansiktet tar jag med mig den tanken ut på en promenad och när jag landar hemma igen stryker jag på klistermärket som markerar New York och tänker att det är en fråga som måste få ta sin tid att finna sitt svar.
Sofie Hedman