Ineffektiviteten ligger som en mjuk filt över kaffestället. De två som jobbar bakom disken gör ingenting för att få något att gå snabbare och känslan är att allt går i slow motion. Jag står och iakttar dem medan jag väntar på mitt kaffe och jag kommer på mig själv att vilja styra om och upp och förändra hela verksamheten. Jag gör upp strategier i mitt huvud och samtidigt växer irritationen, för hur länge ska man egentligen behöva vänta på kaffe?
Några kvällar senare ser vi ett program om ett samhälle i Costa Rica. Den lilla byn är belägen i en så kallad blå zon, ett område i världen där invånarna blir markant mycket äldre än på andra platser i världen.
Just här har tiden stått stilla, hundraåringarna som bor här lever i stort sett samma liv som de gjorde som unga. De kliver upp i gryningen och lägger sig när solen går ner. Däremellan arbetar de på gården med det som behövs just den här dagen och när de äter så äter de samma mat som de oftast äter, för varför ska man ändra ett vinnande koncept?
Vi faller nog på eget grepp när vi vill förändra och göra om.
Under tiden jag ser programmet så kommer jag på mig själv att tänka på det ineffektiva kaffestället, men framför allt på mitt sätt att reagera. I en högeffektiv värld är ineffektivitet provocerande och det är nog fler än jag som vill låta förändringarnas vindar blåsa när vi stöter på platser eller personer där luften står stilla.
Men mest troligt har vi fel och mest troligt så faller vi på eget grepp när vi vill styra upp och göra saker bättre. För det är nog så att det är i stillheten och i det välbekanta som vi mår allra bäst. Därför ska jag försöka tänka annorlunda nästa gång jag står där och väntar på mitt kaffe. Istället för att irriteras ska jag verkligen försöka njuta av den lugna stunden väntan faktiskt ger mig.
Sofie Hedman