Kökslamporna gör att det blänker i tidningen som ligger framför mig.
Jag tittar lite förstrött på bilder på stora inbjudande soffor i duvblå sammet, mörkgrå köksluckor och handtag i läder samt sängar som med stor noggrannhet bäddats slarvigt.
Människorna på bilderna är trettio år, jobbar med marknadsföring och har totalrenoverat sin lägenhet innan de flyttat in.
Längre fram i tidningen ser jag trettiofemåringarna som flyttat hem efter en massa år i stora staden, köpt en villa i den lilla staden och kastat ut allt till förmån för det pastellfärgade, nya och fräscha.
Det är mycket sådant i inredningstidningarna nu och det är fint, det är det verkligen.
Men modernt och inne har aldrig varit min grej och när jag några sidor senare ser ett hem som jag verkligen gillar förstår jag varför.
Det är nämligen något helt annat. Mer personligt och mer inbott, mer liv och mer rörelse. Tavlor på alla väggar och ljust, men inte nödvändigtvist fräscht.
Det är ett levande hem och jag känner att det är en bostad som jag kan plocka idéer från.
Här bor de pigga pensionärerna och jag kan återigen se ett mönster. Jag är som en pensionär. I alla fall vad gäller min inredningsstil.
För i alla tidningar jag bläddrar i så är det dessa hem jag faller för. Jag tycker om hem där det bor människor som levt ett levande liv och som låter det synas.
Där tavlorna på väggarna berättar något om det som hänt i livet och där möblerna är sådana som köpts för att de är fina, inte för att de är moderna och för stunden helt rätt.
Jag blickar ut över mitt eget pensionärshem, där det nya blandas med det gamla och där saker som minner om livet får ta och ges plats.
Jag ignorerar blänket från kökslamporna, bläddrar vidare i tidningen och lägger upp benen på stolen som vi köpte för en massa år sedan.
Den känns fortfarande så rätt för en ung pensionär.
Sofie Hedman
Tavlor på alla väggar och ljust men inte nödvändigtvis fräscht.
