Hon är alldeles för många meter upp i luften. Hennes fötter tar försiktiga steg framåt och jag vågar knappt titta.
Den unga kvinnan jag sitter och tittar på är helt utan skyddsutrustning och befinner sig högt upp i ett ännu inte färdigställt kinesiskt hotell.
Allt filmas och jag håller andan, medan hon utmanar livet och döden i en långsam promenad på en lyftkran 150 våningar ovanför marken.
Tappar hon balansen är livet oåterkalleligt slut och över .
Det som pågår högt där uppe kallas ”rooftopping”. Att vara en roof-toppare innebär att du klättrar fritt på höga byggnader, broar och byggnadsställningar.
Om du klättrar helt utan skyddsutrustning och till synes utan rädsla saknar du även all vett och sans.
Sponsorer vill att hon ska klättra längst ut på lyftkranen och att det ska filmas - och hon gör det.
Det är högt upp och vindarna är oberäkneliga och underlaget är inte det bästa, inte ens det näst bästa.
Min puls som åskådare är hög och när dokumentären tar slut har jag svårt att släppa tanken på henne och det hon gör.
För mig är det ren och skär galenskap, framför allt för att jag inte förstår tjusningen med de faror som hon utsätter sig för.
Jag har så otroligt svårt att förstå hennes sätt att leva, då det ingenstans inom mig finns sidor som vill utmana och ta risker på detta vis.
Jag är en mycket stolt fegis och finns det en säkerhetsutrustning i närheten, då sitter den på mig, var så säker.
Livet ska nämligen levas så mycket det bara går, så varför äventyra det genom att ta försiktiga och långsamma steg mot döden?
Sofie Hedman
På en kran 150 våningar upp. Tappar hon balansen är livet oåterkalleligt slut.