Julen är inte slut, men nästan. Granen står fortfarande grön och grann i stugan och alla säger god fortsättning och jag frågar mig god fortsättning på vad? Alla förväntningar och förhoppningar ligger bakom mig och det är inte fel att säga att jag är lite skör i juletider. Det må vara en glädjens högtid, men livet känns faktiskt rätt skruttigt den här dagen och jag vet varför.
Hon kommer fram till mig där jag står och frågar hur det är och jag svarar att fråga inte mer, för då börjar jag gråta och det vill jag inte göra just nu. Hon säger inget mer, men skickar ett sms när hon gått därifrån och jag svarar med ett hjärta och hon med en gif som bara vi förstår. Det känns genast lite mjukare och tårarna stannar upp och vänder i ögonvrån igen.
Dagen efter hoppar hon över det som är jätteviktigt för henne. Bara för att finnas till för mig och jag är så tacksam för henne alla dagar, men kanske lite mer just där och då. Vi går in mot stan, genom ett vinterlandskap och i pratet ryms skrattet och tårarna samt djupet och det otroligt lättsamma.
Jag är så tacksam för henne alla dagar, men lite mer just där och då.
När vi säger hejdå några timmar senare är jag mindre skör, mina axlar är inte lika tyngda och det beror på att hon lyssnat, men även lyft mig och tagit mig i kragen på ett sätt som behövdes. Jag är ett riktigt lyllo som har henne, för hon ser mig bakom det som är min yta och det har hon gjort så länge. Egentligen ända sedan den tiden då vi insåg att man kan hitta en själsfrände och en bästis även när man är vuxen och då livet rullar på i en väldans fart.
Julen är inte slut än, men nästan. I fönstren lyser stjärnorna och snön ligger vit på marken och inuti mig vilar en stor tacksamhet. Inte över julen och vad den inte gett mig, utan istället över henne och vänskapen som jag inte klarar mig utan.
Sofie Hedman