Gångvägen är upplyst och januarimörkret ligger som ett tyngdtäcke över mitt sinne. Vi upptäcker ett nytt område i väntan på att hämta barn från träning. Hans nos är djupt nedborrad i en snöhög och det som göms i snö tänker han ta reda på innan det kommer fram i tö. I mina öron ljuder en podd och det är egentligen inte synd om oss alls.
Jag ser henne på håll. Hon har en liten vit hund och när vi möter varandra på den upplysta gångvägen får hundarna hälsa och vi småpratar som man gör när man möts och hundkopplen trasslar in sig i varandra. Hon pratar om vädret och om hunden hon lånat, om sorgen efter den egna hunden och hur den lamslagit henne hela hösten.
Vi blir stående en stund och när det är dags att gå åt varsitt håll säger hon att hon lika gärna kan vända om nu, för hundarna har det ju så trevligt och i januarimörkret så rör vi oss genom bostadsområden som jag aldrig tidigare upptäckt. Känslan är att jag en av få som hon pratat med just den här dagen.
Vi pratar om hundarna och om livet, om saker som gör en lycklig och som gör en låg. Hon berättar mer än jag och jag lyssnar aktivt medan hundarna busar i snön. Vi går över en gångbro och hon säger att här minsann bor jag. Vi säger hejdå och lika motvilligt följer den lilla vita hunden med henne in mot det stora huset i tegel. Hon vinkar åt mig när jag går vidare och jag tänker att ibland delar vi något med människor som vi förmodligen aldrig kommer att träffa igen.
I en tid som vår är det klokt att tänka tillbaka på en tid som varit. Då snön täckte marken och mörkret låg över oss och vi klagade på mycket, men vi visste inget om det som väntade på oss när våren kom. Men den tiden kommer tillbaka, då vi kan småprata med en okänd och slå följe en stund, bara för att hundarna har det så roligt tillsammans.
Sofie Hedman