”Problemet kan upplevas som litet i sig, men när missnöjet får gro blir det hela tiden större.”
Först och främst: Alla gör vi misstag, inte minst jag.
De flesta har nog haft en mindre trevlig upplevelse med en granne. Det kanske har gällt ljudnivån, det gemensamma sopkärlet, tomtgränser, beskärning av häckar eller ludd i den kollektiva tvättmaskinen.
Jag flyttade för inte så länge sedan. Tack och lov verkar jag ha välsignats med goda grannar och än så länge har det inte uppstått något socialt slitage – vad jag vet.
I vinter har jag däremot fått en pratglad bekants skräckhistorier om obetänksamma grannar bekräftade till viss del. Problemet kan upplevas som litet i sig, men när missnöjet får gro blir det hela tiden större.
Jag säger bara ett ord: Snöröjning.
Våra egenheter gör oss unika och intressanta, samtidigt finns sociala samhällsnormer av en anledning och grannarna i det berörda flerfamiljshuset ska ha uppmärksammats om det groende missnöjet.
Visst borde det finnas utrymme för lite extra hänsyn mellan människor som bor under samma tak? Jag försöker låta bli att peka med hela handen, men det här får blodet att koka.
Jag har innerligt svårt att förstå grannen som kommer hem till den gemensamma levnadsmiljön, ser en decimeter nysnö på uppfarten och sedan bara klampar rakt in i huset. Är det verkligen en sådan obönhörligt börda att skjuta en plastspade framför sig i tio minuter?
Arbetsbelastningen är aldrig problemet. Om snön känns för tung går det att ta mindre spadtag och låta det hela ta fem minuter extra.
Om den tanklösa marschen över uppfarten dessutom ackompanjeras av flänn över isbildning på bron blir det såklart ännu trevligare.
”Jag ids inte dra piassavan ett varv framför ytterdörren” är inget argument. Så resonerar förmodligen inte heller den brådskande grannen som går i andra tankar just då. Alla gör vi misstag, men när ett mönster börjar urskilja sig så blir det ett problem.
Det är också attityden bakom det mönstret som ligger till grund för den här lilla utskällningen, inte det 10-15 minuter långa arbetet i sig.
Även om grannen har gjort en ansvarsbefriande överenskommelse med fastighetsägaren är attityd-problemet detsamma.
Bara tanken av att kunna gå till sömns och tänka ”det här kommer ändå någon annan att göra” är påtagligt beklämmande.
Så resonerar ett bortskämt barn eller en alldeles för självupptagen vuxen. Inte så sällan kan de egenskaperna tillskrivas samma person.
Om den tanklösa marschen över uppfarten dessutom ackompanjeras av flänn över isbildning på bron blir det såklart ännu trevligare.
Jag försöker påminna mig om att stoppa undan hela handen.
Förhoppningsvis är jag inte den första som kommer på tal när mina grannar berättar om alla hemskheter som de behöver uthärda, men även jag hittar på en del konstigheter.
Pinsamt ofta väntar jag för länge med att tvätta, vilket också påverkar tiden som jag tar den gemensamma maskinen i beslag.
Jag vrider gärna upp volymen när en svängig dänga spelas och kan blåvråla av förtjusning till kvällens b-iga actionrulle.
Ibland har jag till och med tagit ett bloss trots att det har funnits risk för att röken ska kunna leta sig mot en grannes fönster eller luftintag.
Det är såklart inte schysst och jag försöker att inte göra en vana av sådana ovanor. Samtidigt kan jag göra mig skyldig till massor av andra saker som jag själv inte uppmärksammar.
Alla gör vi misstag, vi grannar, men jag drar gränsen när någon bekymmerslöst skiter i snö på uppfarten.