När jag tänker på skog tänker jag på något som inte har en början, och inte något slut. Jag tänker på den som en famn med långa, många armar, eller en lustgård dit bara några få utvalda har lov att träda in.
Väl insläppt i lustgården möts jag av hemligheter man aldrig kunnat se utifrån.
Mina tankar slits loss från den eviga prestationens hetskvarn och jag blir stående, stilla, betraktande hur myrorna stretar och drar sina barr till den höga byggnad som de tillsammans försöker skapa, hur de tillsammans hjälps åt, och tittar man riktigt noga kan man se att det verkar om de faktiskt tillämpar högertrafik på sina stigar.
En minivärld mitt inne i denna stora, djupa skog.
En värld som lyckas få min blick att stanna, mig själv i sådan fokuserad stillhet att jag faktiskt kan höra mitt eget hjärtas slag.
Sådan stillhet kan bara en skog åstadkomma.
Ljuden förstärks. Knastrande torra kvistar på marken. Höga, gamla furor som sett det mesta av tidens förändringar, betraktat oss genom tid och bekymrat skakat på sina huvudkronor när de sett oss streta än hit än dit, i ständiga, ihärdiga försök att göra saker annorlunda än de är.
Sett oss byta ut funktionsdugligheten mot kortlivade prylar, sett oss sätta i oss kemikalier och att börja gilla qvick-fix lösningar.
Ibland kan man höra de motsträviga, gamla, knirrande grenarna jämra sig när blåsten sitter i. Över oss människor, eller kanske bara av ålder och stelhet i lederna.
Snart är det vinter. Snö bäddar in skogarna i ett vitt, fluffigt täcke. Hjälper till med vintervilan.
Slut ögonen. Föreställ dig att då du öppnar dem igen finns inte ett enda träd kvar!
Hemska tanke.
Skogens värde för plånboken och välfärden ska på intet sätt förringas. Vi tar glada emot alla produkter den bjuder oss på i tillvaron.
Men skogens värde för själen är oöverträffbar.
Slut ögonen. Föreställ dig att då du öppnar dem igen finns inte ett enda träd kvar!