Den 13 juni var en bra och intensiv nyhetsdag i Sverige. Många gladdes över att prinsen till slut fick sin prinsessa och ännu fler sörjde att sökandet efter en försvunnen flicka fick ett tragiskt slut och att den komiker som lärt oss att här är där man är, inte längre finns här bland oss.
Jag läste mycket om alla ovanstående händelser och fånigt nog är det kärlekssagan som fick mig att skriva just den här krönikan. Men sliskig ska den inte bli, den ska nämligen handla extremt lite om prinsparet och istället fokusera på en siffra.
Att Carl Philip och Sofia gifte sig just den 13:e berodde tydligen på att det var deras lyckonummer. Mina favoritsiffror har alltid varit två och fyra för att de är både jämna och snygga rent grafiskt, men jag inser att jag kanske måste tänka om. För när jag tänker efter så är det nämligen en annan siffra som varit min trogna följeslagare på ett nästan obehagligt sätt.
Jag föds den 15:e som det femte barnbarnet på båda sidor och får ett för- och efternamn som börjar på den femte bokstaven. Uppväxten tillbringar jag på landet nära de fem årstiderna. De gånger jag får post så står där klart och tydligt att både adressen och postnumret slutar på en femma. Givetvis är vi också fem personer som bor i huset.
Under alla mina skolår prenumererar jag i princip på femteplatsen i klasslistan och när jag sedan flyttar in på internat, tror ni inte att mitt rumsnummer tillika telefonnummer slumpar sig så att de slutar på fem?
Efter fem terminer flyttar jag hemåt igen fast till en ny bostad och gissa vad – både adress och postnummer slutar på siffran som ni kan vid det här laget.
Jag skulle kunna dra upp många fler exempel på att siffran fem slumpartat spelat en roll på min väg genom livet, men jag slutar här och gör det med att travestera delar ur Carl Philips bröllopstal: Jag valde aldrig den siffran, den valde mig.