I coronans tidevarv tvingas vi alla att förhålla oss till det som är, en ovisshet inför hur morgondagen ska se ut. En del reagerar med kraftig oro och önskar inget annat än att slippa gå ut överhuvudtaget, andra med ilska över att deras livsutrymme begränsas. En del känner trygghet med hur vi gemensamt försöker hantera situationen, andra försvinner in i konspirationernas mörkaste hörn av nätet.
Känslor är inte farliga, de är viktiga, till och med livsnödvändiga. Rädslan får oss att överleva farliga situationer, ilska ger oss att kraft att jobba för förändring, sorg ger oss tid att reflektera över sådant vi förlorat.
Senaste veckorna har jag gråtit en hel del, inte för att jag är mer hårt drabbad än någon annan, men för att jag är ledsen över att saker som jag kämpat för under många år nu rasar som ett sandslott när vågorna rullar in. Även fast jag vet att allt kommer att bli bra igen så småningom så tillåter jag mig själv att känna det jag känner.
Jag är inte ensam i det här. Vi behöver alla förhålla oss till det som är och inte det som var. Och ändå viskar en oförlåtande tanke att jag borde ta mig samman. Tänka på andra som har det värre. Vara stark i en svår tid. Eller försöka följa alla de klämkäcka råden som handlar om att ”ställa om inte ställa in”, tänka positivt och se hur det går att vinna fördelar ur krisen.
Men vet du vad? Jag vill säga en viktig sak till dig som just nu läser och jag säger det egentligen lika mycket till mig själv:
Det är okej att sörja sådant som gått förlorat. Inte bara de allra största kriserna och förlusterna, utan även drömmar om en framtid som inte kommer att bli som du hoppats, planer som går i kras och mål som inte kommer att uppfyllas.
Det är okej att stanna upp en stund. Det är okej att vara ledsen. Ibland är det faktiskt det enda rimliga.
Sandra Lindström