Så kom den till slut, snön, en stor lättnad för de av oss som känt en viss oro över brutna kroppsdelar när vi halkat runt på blankisen. Men med snön tillkommer också en vardagsaktivitet som är svår att komma undan när du bor i hus. Skottningen.
Jag ska erkänna att vid rimliga mängder snö så gillar jag att skotta. Det är på något sätt den perfekta kombinationen av motion och mindfulness. En återhämtande aktivitet helt enkelt. För att något vi gör ska klassas som återhämtande brukar man säga att det ska vara självvalt och inte upplevas kravfyllt. Samma aktivitet kan alltså vara återhämtande för en individ och stressande för en annan.
För någon är ett föräldramöte en mysig stund, för andra en enorm ansträngning. För någon är att baka bullar en vardagskväll så mycket medveten närvaro som det kan bli, för andra kanske det känns som ett måste för att få godkänt som förälder. (Egentligen menar jag förstås inte förälder, för det finns inga pappor som känner sig tvingade att baka bullar.) För någon är mobilen eller paddan stunden på dagen som gör att man äntligen kan slappna av, för andra innebär den att något viktigare går förlorat.
När jag är ute och föreläser om stress så pratar jag mycket om balansen mellan krav och återhämtning och hur viktigt det är för oss alla att hitta stunderna i vardagen där vi laddar våra batterier. Så om du har hittat något som fungerar för dig, var glad och håll fast vid det men kom ihåg att vi är olika. Det är helt okej att hitta sin egen väg, men det är också en konst att inte dömas andras.
Nu snöar det för tredje dagen i rad och helt plötsligt känns skottningen mest bara jobbig och inte alls särskilt återhämtande. Där ser man, så mycket för den här krönikans inledande präktighet, ibland förändras saker tydligen snabbare än en krönika skrivs klart.
Sandra Lindström