Plötsligt hÀnder det. Solen lyser rakt in genom fönstret nÀr jag dricker morgonkaffet. Efter en evighet av mörker kÀnns det som att livet ÄtervÀnder.
Ljuset fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ stĂ€dning. Allt blir tydligt nĂ€r solen ligger pĂ„: Fönsterrutor som behöver putsas, dammrĂ„ttor som gömt sig i dunklet kryper fram och hundhĂ„r virvlar runt i yster vĂ„rdans. I min förelĂ€sning âDen ojĂ€mstĂ€llda stressenâ pratar jag ganska mycket om stĂ€dning.
Inte bara om stÀdning utan om allt obetalt arbete i vÄra hem och inte bara pÄ vÄren, utan faktiskt Äret runt. Kvinnor drar fortfarande det största lasset av det hÀr systematiskt osynliggjorda och nedvÀrderade arbetet och det sker pÄ den tid som av mÄnga kallas för fritid.
Ibland beskrivs problemet med stressrelaterad ohÀlsa som brister hos individer
Ibland beskrivs problemet med stressrelaterad ohĂ€lsa som brister hos individer. En av vĂ„r tids stora utmaningar och ett gigantiskt folkhĂ€lsoproblem förenklas till en frĂ„ga om att âsĂ€tta grĂ€nserâ och att sĂ€ga ânejâ. Som att vissa uppgifter vore betydelselösa, att ta hand om vĂ„ra gemensamma hem, barn, sjuka eller gamla förĂ€ldrar:
âNej jag tĂ€nker inte ta hand om dig gamla mamma. För nu har jag lĂ€rt mig att sĂ€tta grĂ€nser. Jag Ă€r ledsen, det finns ingen annan som kan göra det heller. Eftersom hemtjĂ€nsten gĂ„r pĂ„ knĂ€na. Eftersom jag gĂ„r pĂ„ knĂ€na. Eftersom personalen i sjukvĂ„rden som ska plĂ„stra om mig och hundratals andra utmattade individer gĂ„r pĂ„ knĂ€na. Eftersom mĂ€n som faktiskt i praktiken försöker leva jĂ€mstĂ€llt gĂ„r pĂ„ knĂ€na.â
Om ingen lĂ€ngre orkar eller vill ta hand om allt det som behöver göras i vĂ„ra hem, relationer och i förĂ€ldraskap kommer det bli uppenbart att tidigare var det ânĂ„gonâ som gjorde det. Statistiskt sett Ă€r ânĂ„gonâ vĂ€ldigt ofta en kvinna. NĂ€sta gĂ„ng du uppmanar nĂ„gon att âbara sĂ€ga nejâ, resonera vidare kring vem som dĂ„ ska göra allt som behövs göras?
Kanske Àr det du?
Sandra Lindström