Nytt år. Tulpaner i mängder har ersatt porslinstomtar på rad, och ljuset återvänder med rejäla kliv.
För många innebär det också att det är dags att gå till jobbet igen. Arbetsplatsen, en miljö där vi tillbringar en stor del av vår vakna tid och där det borde vara en rättighet att känna sig sedd, värdefull och uppskattad. Tyvärr ser det inte ut så för alla. I en rapport från Arbetsmiljöverket konstaterades att ungefär var tionde arbetstagare blivit utsatt för personlig förföljelse i form av elaka ord och handlingar från både kollegor och chefer.
Med det nya året brukar det också komma löften, mål och visioner, som att ändra sin livsstil: Sluta med smågodis och börja lyfta vikter. Var man (kvinna) för sig och ingen orkar lyfta blicken när oron över att inte duga skymmer sikten för sådant som skulle kunna göra skillnad i vår vardag. Som att se kollegan som blir utsatt för elakheter, eller som aldrig bjuds in i samtalet runt fikabordet.
Det är inte den som ifrågasätter som stör stämningen
En av de vanligaste sakerna jag får höra av personer som varit utanför, utfrysta och mobbade är att de önskar att någon sett och stöttat. Det är så ofattbart svårt att både vara den som är utsatt och som ska försöka förändra. Många tycker att det är besvärligt att vara den som ”förstör stämningen” på jobbet genom att ifrågasätta när någon beter sig illa. Därför vill jag vara övertydlig, det är inte den som ifrågasätter elakheter som förstör stämningen, den är redan förstörd och behöver påtalas för att inte bli en del av en tystnadskultur som möjliggör att var tionde arbetstagare har ångest och ont i magen över att gå tillbaka till skola eller jobb efter julledigheten.
Om jag får önska något inför det här nya decenniet så är det att vi i vår vardag förmedlar omtanke, medmänsklighet och civilkurage i praktiken. Att göra skillnaden vi vill se.
Sandra Lindström