”Vi vill ha dig som vår nya vardagskrönikör.”
Orden som plötsligt dimper ner i min mejlbox väcker både glädje och nervositet. Hur ska man börja? Hej, jag heter Sandra. Nej det känns stelt, ni vill ju veta vem jag är, eller hur?
Så jag tänkte istället börja med att skriva om något som jag älskar. En känsla, den är lite svår att förklara. Om jag ändå försöker så är nog det mest passande ordet... västerbottnisk melankoli. Kalla nätter här uppe i norr. Bara jag och den kolsvarta natten, stjärnorna, evigheten. Bakgrundsbruset av trafiken från E 4:an. Jag växte upp i böckernas värld, och fantiserade mycket under min uppväxt, betraktade saker från min egen bubbla, som ett eget universum.
Jag är inte så tuff, snarare en obotlig romantiker, en drömmare som vägrar slutar tro. Det gör kanske mina texter mindre briljanta och knivskarpa som jag ibland önskar att de var.
Jag tror att vi alla behöver våga mer ibland. Våga dela med oss.
Det är lite läskigt att dela med sig. Men jag behövde lära mig att skriva istället för att bara tänka. Det var en av anledningarna till att jag för några år sedan började blogga och fick träna mig på att sätta ord på mina tankar. Under mina år som bloggare och aktiv i sociala medier har jag fått ta emot både översvallande kärlek och stundtals hård kritik. Och vet ni vad? Det var inte så farligt egentligen, världen rämnade inte. Jag tror att vi alla behöver våga mer ibland. Våga dela med oss. Sluta känna så otroligt mycket skam över att prata om det som är svårt. En svensk tiger ligger som en våt yllefilt över oss lite för ofta. Men vad vet jag egentligen? Det som sker nu är ju bara ett ögonblick i en historia som har pågått i evigheter och fortsätter i evigheter efter detta.
Nu är det i alla fall dags för mig att var tredje vecka dela med mig av det skrivna ordet till er. Göra tankarna verkliga. Som svarta tecken mot en vit bakgrund istället för att bara sväva omkring i mitt eget universum.
Sandra Lindström