Jag satt i ett möte häromdagen när en person vid bordet plötsligt sa: ”Jag visste inte så mycket om dig innan Sandra, förutom att du verkar så himla cool.”
Fick anstränga mig för att inte fnissa hejdlöst över den kommentaren. Men den fick mig också att tänka på hur otroligt lite av vårt inre som speglas i vårt yttre.
Som när vi möter en bekant på stan och ställer standardfrågan: ”Är allt bra med dig då?” Och den outtalade överenskommelsen är att svara: ”Jomen visst, det knallar och går.” Oavsett hur det känns inuti. För det är väl ingen som orkar stå på Möjligheternas torg och lyssna på någon som snyftande berättar att den gått sönder totalt? Att sjukdom, stress, besvikelser, svek och sorger har tagit över ens möjligheter att kunna känna glädje, mening och trygghet.
Vi har ingen aning om vad andra människor går igenom.
Vi tittar på andra människor och tänker att de verkar lyckliga och förnöjsamma. Men egentligen har vi ingen aning om vad andra människor går igenom, och vi är inte särskilt unika. Att vara en levande människa är att traggla på med det som kallas livet. Bara det att vi ofta inte lyfter fram just de jobbiga bitarna av vårt liv under kaffepausen på jobbet. Det är lite skämmigt. Som sprickor i fasaden, eller en pestsmittad råtta mitt i idyllen. Passar sig liksom inte.
Vi matas dessutom dagligen med klatschiga rubriker som säger att vi ska ”göra oss av med energitjuvar och gnällspikar.” Vem vågar då riskera att bli bortkastad på soptippen genom att säga att det inte alls känns bra?
Jag önskar att vi istället för att lyssna på omänskliga råd kunde öva upp toleransen och förståelsen för att det ibland är helt ok att inte orka fejka ännu ett leende.
För övrigt kan jag avslöja: Jag är då inte alls cool, mest bara en blandning av trött, gnällig, sur och ledsen men också ganska glad och snäll. Det vill säga en helt vanlig människa. Som du.
Sandra Lindström