Det finns många landslag i det här landet. Tidigare i år kom boken ”Det riktiga landslaget” om damlandslaget i fotboll, herrarnas yngre motsvarighet brukar kallas det nya landslaget och i utvecklingslaget finns Sveriges största talanger inom skidåkningen.
Alla de lagen innehåller människor att imponeras av, men mitt favoritlag just nu är vad jag själv skulle kalla ”Det varma landslaget”. Jag kan villigt erkänna att jag inte ens kände till dess existens för en månad sedan, men tack vare ett tv-program får jag nu följa mina nyfunna vänner varje vecka.
De utgör den svenska truppen till Special olympics och har alla någon form av utvecklingsstörning. De utövar olika idrotter och har alla olika hinder att ta sig över, men tillsammans blir de ett skönt gäng med starka vänskapsband, mycket kärlek och många glädjespridare som vi alla kan lära oss något av.
Ta kompisarna Mats och Daniel till exempel. Mats älskar att åka bussar, titta på bussar och prata om bussar. Bästa vännen Daniel följer ofta med, även om han själv föredrar att gymma. Och när många av oss andra kanske tiger oss igenom samtalsämnen och aktiviteter vi inte gillar så säger Daniel till. ”Nej, Mats, nu har vi åkt för mycket buss. Förra gången fick du bestämma vad vi skulle göra, nu är det väl min tur?.”
Logiskt resonemang som nog fler borde ta efter.
Emra är en plikttrogen kille som gillar var sak på sin plats, men visst kan även han ändra sig. Som när han deklarerar att han ska äta sallad, men ändå beställer ett hamburgermål med extra plusmeny. När ledaren sedan frågar Emra om han inte skulle äta sallad så finns det ett enkelt svar. ”Ja, jag sa det men jag vill inte ha det.”
Slutsats: Ärlighet varar längst och vill du inte äta sallad så ska du inte äta sallad. Den regeln har jag levt efter länge, men det känns ännu lättare att rättfärdiga när en landslagsman visar vägen.