När ägnade du dig åt högläsning senast? Om du inte arbetar som lärare, har småbarn eller barnbarn så tror jag fördomsfullt att det var ganska längesen, för vi läser inte så ofta på det sättet längre. Och det är synd. Det är både mysigt och trevligt att uppleva en skriven berättelse tillsammans med andra, och det var delvis därför som jag förra sommaren förenade nutidens korta kommunikation på sociala medier med bokläsningens.
Upprinnelsen var att jag en försommarkväll fyllde bilen med kollegor födda på 50-, 60- och 80-talet. Färden gick från stan och ut på landet och av någon anledning började jag tänka på ”Ur en kos dagbok”. När jag förde Beppe Wolgers och Olof Landströms lilla pärla från 1973 på tal visade det sig att ingen av de andra kände till den.
Några dagar senare bestämde jag mig därför för att sprida den sköna boken på Instagram. Sida för sida, dag för dag, fick mina följare lära känna kossan som berättar att hon sover, äter, idisslar, sover, skiter, äter, idisslar … och drömmer.
Jag var rädd att det hela enbart skulle upplevas som spam – något som jag själv avskyr – men mottagandet blev det motsatta. De som kände igen boken från barndomen blev glada och nostalgiska och de som aldrig läst den förut väntade nyfiket på när nästa sida skulle publiceras och förklarade att de minsann skulle försöka få tag i ett fysiskt exemplar av boken.
När högläsningen efter några dagar var över så bad en del om en ny och för några veckor sedan fick de det. Den här gången valde jag en annan favoritbarnbok och responsen blev densamma. Den frusna pingvinen Pablos äventyr har bland annat engagerat tvillingmammor i Malmö som blivit beroende och ”väntar med spänning varje dag på nästa bild” och en industriarbetare i Obbola ”måste få veta slutet”.
Vad kan man då dra för slutsats av detta? Jo, att högläsningen fortfarande lever. Och det gör förresten den frusna pingvinen Pablo också, trots sina iskalla och våghalsiga påhitt.