Ur de hundratals medvetna (och omedvetna) val man gör under en dag är detta ett som kan göra mig kort sagt crazy.
Jag velar hit och dit, kan inte bestämma mig vart jag ska stå och föraren bakom börjar tuta. Svetten lackar och beslutsångesten är mer än på högvarv
Nordkoreanerna har det – i detta avseende – lättare.
Den som läser självbiografin "För att kunna leva" av Yeonmi Park, får inblick i diktaturstaten Nordkorea. Ett land hon lyckades fly ifrån och därmed också lyckats kunna skriva om.
Boken ger en stark inblick i hur ett folk fråntas all beslutanderätt, hur människorna likt marionetter lyder och låter bli att ifrågasätta. När hon första gången efter flykten till Sydkorea fick frågan om vilken färg hon gillade mest blev hon helt ställd: Kunde man ha en egen åsikt? Kunde man välja?
Varje morgon lyder mistluren i Yeonmi Parks hemstad. Då ska alla städa tills signalen hörs igen.
Och nordkoreanerna gör lydigt det som krävs av dem.
Tillbaka till parkeringshuset och i-landsproblematiken:
Jag går tillbaka till automaten för att dra kortet. Nähä. Endast sms-parkering gäller. Jag har ingen sådan app och batteriet i mobilen är nästan slut.
Backar ut ur parkeringshuset, åker ut ur stan. Promenerar till närmaste busshållplats, tar bussen in till centrum i stället.
Så enkelt kan det också vara. När man nu kan välja.
På vägen tillbaka hem till landsbygden bromsar jag in för två tjäderhönor som står mitt på vägen. Jag signalerar men de flyttar sig inte. De varken ser eller hör.
Det är vår, och därmed passionens och hänförelsens tid. Någonstans inne i skogen finns en tjädertupp som kallar på dem.
Undrar just vem av dem han väljer.
