När du läser det här är det några skälvande dagar kvar av min fyra veckor långa semester. På måndag morgon är det dags att leta fram passerkortet, ta fram datorn från sin dvala och börja beta av de mejl som ramlat in under de 28 dagar som har passerat.
Årets semester var onekligen som ett oskrivet blad. Efter att ha kuskat runt en del det senaste året, både privat och genom jobbet, så hade jag helt enkelt ingen större lust att dra iväg någonstans. I ärlighetens namn fanns väl där inte heller orken att styra upp något.
Innebär det här då att min semester har varit helt händelselös? Tja, jag har varken gjort något som har gett mig en anledning till att skicka vykort eller spamma ut bilder på Instagram. Men jag har gjort sånt jag behövde göra.
Jag har tagit långa, sega frukostar på balkongen, där tåvickandet har varit minst lika viktigt som juicedrickandet.
Jag har under en hel vecka nästan inte rört något som inte låg in min stora badväska.
Jag har sträckläst böcker likt mitt bokslukande, tolvåriga jag.
Jag har sett fotbollsmatcher in på småtimmarna. Inte så mycket för att de alltid var så bra, utan lika mycket för att jag inte behövde ställa väckaren.
Jag har bojkottat Twitter och högaktningsfullt skitit i vart ishockeyspelare ska eller inte ska gå.
Jag har installerat en ny router utan att varken bryta ihop eller vilja kasta den lilla tingesten i en batongvägg.
Jag har startat återtagit en flytbrygga från måsarnas våld.
Jag har ätit en grillmiddag i kvällssolens sken, utstirrad av ett tjugotal nyfikna kvigor.
Jag har…
Ja, jag tror ni fattar nu. Min semester är kanske inget som jag kan dra långa historier om på måndagens lunch. Inget som jag kommer att tala om i år framöver. Men det var precis det jag behövde.
Jag har varken gjort något som har gett mig en anledning till att skicka vykort eller spamma ut bilder på Instagram.