Foto: Johan Nilsson / TT.
När jag skriver den här krönikan är det bara några dagar kvar tills jag ska ta mitt pick och pack och krångla in mig på en plats i ett litet flygplan. Det är så där kittlande nervöst, så där så att fjärilarna börjar göra volter. Härligt, tycker i alla fall jag. Jag tror det är för att jag gillar tanken på att det är ett äventyr som väntar när jag kommer fram. För det här är ju bara starten på en resa och vad som helst kan hända på vägen och framförallt så kan vad som helst hända när jag är framme.
Men sen så har jag inte haft några problem med att flyga. Jag minns hur jag som liten kunde längta efter att få sitta fastspänd i flygplanet, höra hur motorernas brus och plötsligt känna kraften i hela maskineriet när det väl bar av. Det kittlade till i magen, precis som i en berg-och-dalbana.
Nu är det ju bara vad jag tänker och precis tvärtom är det för min lillasyster. Hon är livrädd för att åka flygplan, något hon troligtvis lärt sig från andra äldre familjemedlemmar som uttrycker en liknande skräck varje gång det står klart att en flygtur står på schemat. Hon blir spänd och rädd och säger saker som att ”men planet kommer ju att störta”. Det är då någon brukar komma med en kommentar om att det är farligare att åka bil till jobbet på morgonen, vilket kanske inte alltid är en tröst eftersom hon för det mesta tar cykeln till skolan. (Även det farligare, för hur ofta har det inte hänt att både huvud, armar och ben har skrapats mot asfalten när det varit bråttom till skolan?).
För några veckor sedan utbrast hon ”Asså ska du åka bil ner till Uppsala?” och tittade på min pojkvän med skeptisk min. Det var som om det var det dummaste hon hört på länge. Ingen kan ju åka bil så långt. Typ. Han svarade att så inte var fallet och att det var flyg som gällde. Även det ett impopulärt beslut enligt min lillasyster. ”Jahaja... Ja, jag skulle då ha åkt tåg. Det är mycket säkrare”.
Det var det dummaste hon hört på länge. Ingen kan ju åka bil så långt.
